Stil

Bette Midler (1945-) är en artist som obesvärat har rört sig mellan bögklubbar, Broadway, biodukar och Billboardlistor de senaste fyrtio åren, plus. Hon tillhör de sällsynta artister som kan göra det mesta på en scen, med bravur. Nu är hon aktuell med sin första skiva på åtta år, Its the girls heter den och susade rakt in på den amerikanska försäljningslistan. I veckans STIL berättar vi mer om denna krutdurk till kvinna som kallats för den mest intagande, roligaste, vulgäraste, allvarligaste, mest behändiga, sämst klädda, personligaste, mest groteska person som struttat, ålat, skuttat, trippat, snubblat och kört elektrisk rullstol över en scen. Och det gjorde hon 1978. Före Lady Gaga. Ställer man frågan: ”Vad tänker du på om man säger Bette Midler”, får man de mest skiftande svar, lite beroende på den svarandes ålder. Somliga minns henne som skruvad komedienne i filmer som: På luffen i Beverly Hills, Hjärtlösa typer, Par i damer och så förstås – snyftaren Beaches, där Bette Midler även sjunger filmens tårdr

Helena Rubinstein (1872-1965) var kort och kärv och hade en garderob sprängfylld med kläder från Paris främsta modeskapare. Hon hade också ett fenomenalt sinne för affärer och blev den rikaste affärskvinnan världen dittills skådat. Hennes affärsidé? Skönhetsprodukter. Alla kan bli lite snyggare, menade hon och blev känd för att säga: det finns inga fula kvinnor, bara lata. Nu är hon - äntligen, skulle man kunna tycka - föremål för en utställning, Helena Rubinstein: The Power of Beauty som finns att se på The Jewish Museum i New York. I veckans STIL berättar vi mer om henne, och hennes stil. Lätt att tas med var Helena Rubinstein säkerligen inte. Hon spelade ofta ut personal och släkt – som ofta jobbade i företaget – mot varandra och hennes ryggmärgsreflex var att utropa: ”too much”, alldeles för mycket, när hon delgavs prisuppgifter, oberoende av summan ifråga. Men Helena Rubinstein bekymrade sig inte nämnvärt över vad folk tyckte och tänkte om hennes arbetsmetoder – de funkade ju. Och hon var, till skillna

John Galliano (1960-) betraktades som hopplöst förlorad med ett skamfilat rykte efter att - full som en kastrull - ha hasplat ur sig grovt kränkande kommentarer till ett par på en bar i Paris, 2011. Denne upphöjde modeskapare förlorade sitt arbete som chefsdesigner på Dior och har sedan dess legat i frysboxen, bildligt talat. Men nu är han tillbaka - med en skräll. Han har blivit utnämnd till chefsdesigner på Maison Martin Margiela. Hur tänkte man då? Och vad krävs för att bli förlåten? Hjälper det att byta stil? Hör mer om det i veckans STIL. John Galliano paraderade alltid själv på catwalken efter visningarna, stolt som en praktfull tupp i kreationer som fick publiken att dra efter andan. Han har varit klädd som Napoleon Bonaparte och en spansk matador som gått bananas i garderoben, och då talar vi om de mer dämpade utstyrslarna. ”Mer är mer” skulle kunna ha varit hans motto. Maison Martin Margiela står för den raka motsatsen. Så hur ska det gå? Och ska det vara mycket? Eller ska det vara lite? Det är frå

Bryan Ferry (1945-) var den förste rockmusiker som medvetet lade sig vinn om att modet skulle matcha musiken, i varje liten detalj. Det är med andra ord ingen tillfällighet att Roxy Musics debutplatta från 1972 blev den första i världen med att på skivomslaget ge erkännande till personen bakom hår och make up och kläder - precis som modetidningar gör. I veckans STIL berättar vi mer om mannen som kommit att bli betraktad som en av dagens stora stilförebilder. Bryan Ferry är ett levande bevis för att stil kan svinga människor iväg i nya banor. Idag är det många som antar att Bryan Ferry växt upp i en välskräddad kostym, men så är det inte. Han kommer från en arbetarfamilj i norra England och har själv skapat sig sin image som får manliga moderedaktörer att gå ner i brygga av beundran. I veckans program har vi ringt upp den brittiske designern Antony Price, som är den som skapat en hel del av hans kläder – och som haft ett finger med i det mesta som har med Roxy Music och Bryan Ferrys image – att göra. En ny g

Vivienne Westwood (1941-) är modeskaparen som har lyckats med att både ge stil åt den anarkistiska punken och få den adliga titeln Dame, av den brittiska drottningen, som tack för sina insatser för landets kultur. Och det trots att det var hon som skapade kläderna till det band som en gång rimmade god save the queen med fascist regime, Sex Pistols. Idag driver hon ett globalt lyxmärke inom mode, men hon hävdar med bestämdhet att punkig, det kommer hon alltid att förbli. Mer om Vivienne Westwood, och hennes stil, hör ni i veckans program. Vivienne Westwood kallar sig idag för ”klimatrevolutionär” och lägger ner mer tid på filantropi och miljöfrågor, än mode. Den biten håller hon på att fasa över till sin man, Andreas Kronthaler, med vilken hon gifte sig med vid femtio års ålder. Och ja, han är hälften så gammal. Hennes designstil har genom åren pendlat mellan punk och pirater till franskt 1700-tal, så som det är skildrat på porträtt av konstnärer som Watteau och Fragonard. Det vill säga mycket korsetter, ros

Vad har brittiska sportbilar, den tyske poeten Goethe, kaktusar och Krav-märkning gemensamt? Färgen grönt, förstås. I veckans STIL tittar vi närmare på en färg som kommit att representera så mycket gott och nyttigt att den skulle kunna vara olidligt präktig och duktig som en tallrik stuvad grönkål - om den inte också vore så att den även illustrerar mindre fördelaktiga saker, som avundsjuka, illamående och brist på erfarenhet. Och mögel, förstås. Här i Sverige myntades uttrycket ”den gröna vågen” 1971, och det av den då alldeles nystartade i tidningen Land. Den hade noterat att allt fler valde att flytta ut på landet – från städerna – som en protest mot miljöförstöring. En alternativrörelse där hållbarhet och närodlat stod i fokus. Många hoppades att miljömedvetandet skulle slå rot och leda till kraftig tillväxt av det gröna tänkandet, bland både företag och konsumenter, men det gick trögt. Någon som kan vittna om det är Johanna Hofring som för tio år sedan, 2004, skapade vad hon trodde skulle bli en hit i

Edith Sitwell (1887-1964) var en kvinna som inte gick spårlöst förbi, varken som poet eller person. Kanske allra mest det senare. Hennes egna och excentriska stil väckte förundran, och beundran. I år är det femtio år sedan Edith Sitwell avled, men hon fortsätter att fascinera och inspirera både modeskapare och musiker. Hej Morrissey. Någon så kallad kvinnlig blygsamhet led hon inte av. När hon som liten flicka fick frågan om vad hon skulle bli som stor, svarade hon självklart: Ett geni. Mer om Edith Sitwell hör ni i veckans STIL. I dag har man även börjat omvärdera Edith Sitwell arbete som poet, något som under hennes senare livstid skymdes av hennes färgstarka personlighet. Men helt oälskad och oförstådd var hon sannerligen inte. 1954 utsågs hon till ”Dame of the British Empire”, den högsta orden man kan få som kvinna i Storbritannien. Men kanske ligger hon idag än mer rätt i tiden. Hon ansåg att mycket av en dikts mening ligger i ljudet den skapar och började redan 1922 läsa sina dikter till musik på scen

Skulle en låt som Svenska flaggans hambo kunna göras idag med samma glada humör som Thore Skogman framförde den 1970 - iklädd en gul och blå kostym? Inställningen till den svenska flaggan har skiftat genom åren. Men så är den inte så djupt rotad i den svenska myllan som man kanske kan förledas att tro. Även om den historiskt sett har rötter långt bak i tiden. Länge var den en symbol för kungamakten, och samhällets övre skikt. Det var först under det tidiga 1900-talet (kort sagt bara för hundra år sedan) som den blågula flaggan blev en enande symbol för alla i landet, oavsett rank och rikedom. Mer om det - och andra flaggor - berättar vi om i veckans STIL. Oavsett vilket förhållande man har till den svenska flaggan, och till Sverige som nation, så finns det tillfällen då ansikten målas blågula, det sjungs ”matchtröja på och ut i gröna, ställ er upp och jubla alla blågula sköna” – och det vrålas ”heja Sverige” utan några som helst skrupler. Det är förstås då det spelas landskamper, EM och VM och OS. Men flagg

Under rubriken bohem kan man sortera in det mesta - glamour och genier, excesser och excentriker, smärta, svärta och sexuella eskapader, en oändlig mängd plagg sydda av krossad sammet - och en hel del tänjande på befintliga regler och normer. I veckans STIL ska vi ta en titt på den stilbildande bohemen - som idag kanske istället kan kallas för queer. Har vi måhända bara bytt ord på samma fenomen? För det finns en hel del beröringspunkter. Båda uttrycken uppstod, och fick framförallt fäste, i tider som utmärks av snabb förändring. Bohem blev ett populärt uttryck under mitten av 1800-talet, när industrialismen – och massproduktionen – vände upp och ner på ett samhälle som tidigare gått fram i maklig takt. Bohemen fick representera det nya och avvikande, det normbrytande. Drygt hundrafemtio år senare har queer-begreppet kommit att representera ungefär samma sak. I dagens digitaliserade värld har ”queer” blivit ett enormt spritt och populärt uttryck som inte bara används för att beskriva någon som bryter mot de

Det brittiska bandet The Slits kom att revolutionera både mode och musik när de i september 1979 (för exakt 35 år sedan) gav ut sin debutskiva Cut. Nej, riktigt så gick det inte till. Förändringen kom snarare att ske gradvis, och det var inte alltid kvinnorna i bandet som fick äran för sina nyskapande idéer, som att blanda in reggaerytmer i rocken, klä sig i både tyll och tunga kängor och ge fullkomligt den i att försöka spela på sin kvinnliga charm. I veckans STIL berättar vi mer om punkpionjärerna i The Slits. I likhet med många andra banbrytare var The Slits helt enkelt före sin tid, och istället för dem blev det The Clash som gratulerades till att ha fört in reggae i punken, Madonna, Cindy Lauper och Courtney Love som prisades för att se ut som om de klätt sig på fyllan med förbundna ögon – och riot grrrls för att ha fört fram ett feministiskt perspektiv inom musiken. Om man ska hårdra det hela. Men äras den som äras bör. Med sitt alternativa sätt att klä sig, och bete sig, på scen har The Slits banat v

Dry Martini är inte bara en klassisk drink, den är också en av de allra mest omskrivna och omfamnade. Mängder av filmare, författare och formgivare - inte minst av mode- har under årens lopp låtit sig inspireras av just Dry Martini. Under första halvan av 1900-talet kom den till och med att betraktas som en sorts framgångsdrink, en symbol för ett starkt och framåtblickande USA med ultramoderna grejer som jazz, skyskrapor, och flygplan som kunde ta en över hela världen. I veckans STIL tittar vi djupt ner i martiniglaset för att se hur den präglat samtiden. Även om Dry Martini dracks – i stora mängder– på båda sidor av Atlanten så är den allra mest förknippad med USA. När den amerikanske saxofonisten Paul Desmond, som spelade i Dave Brubeck Quartet och skrev deras största hit Take Five, fick frågan om hur han fick fram den svalt sparsmakade stil som kom att definiera 1950-talets moderna jazz så svarade han – ”jag ville att det skulle låta som en Dry Martini”. Den har även gett upphov till namnet på glaset den

Karl Gerhard (1891-1964) lyckades förena paljetter och politik och med perfekt diktion framföra texter som fick folk att skratta och skinnet att svida på makthavare. Inte minst med kupletten Den ökända hästen från Troja. Till skillnad från många andra i nöjesbranschen tvekade inte Karl Gerhard att mopsa sig mot makten, och det medlöperi som frodades i slutet av 30-talet här i Sverige. Många av texterna han skrev har tappat i aktualitet, såklart. Men Jazzgossen, om modemedvetna unga män som vickade på stjärten, lyssnade på dåtidens hippaste musik och betedde sig som slackers är träffande än idag. Och rolig. Mer om Karl Gerhard berättar vi veckans STIL. ngen kunde som Karl Gerhard vrida, vända och bända på ord och tvinga in dem i rim som egentligen var orimliga. En teknik som han delar med många av dagens hiphopartister. Karl Gerhards genre var dock revyer där kupletter gav honom möjlighet att med hjälp av söta melodier servera salta sanningar, på bred och folklig front. Alltid med perfekt diktion. ”Vad han b

Nämnde man Helmut Langs (1956-) namn under mitten av 1990-talet var det många som började tindra med ögonen. Ingen gjorde då lika eftertraktansvärda plagg, för både män och kvinnor. Och det utan att krångla till det, tvärtom. Snarare skapade han en sorts samtida urban uniform bestående av välskräddade jeans, t-tröjor, kavajer, kappor och rockar. Till synes enkelt, men effektivt. Stilen - och hans framsynta idéer om modevisningar, material, konstsamarbeten och inte minst konsten att ta bra betalt för jeans - präglar än idag modet. Men själv tackade han för sig 2005. Då lämnade han modevärlden. Helt och hållet. Idag är han verksam som konstnär. Mer om honom och hans stil, i veckans STIL. När det begav sig under 1990-talet hade Helmut Lang svart bakåtkammat hår och blek hy. Han log aldrig på fotografier. Ett sorts stenansikte. Han såg exakt likadan på bild ut i tio års tid. På samma konsekventa vis skapade han även sina klädkollektioner. Hans stil blev ofta kallad för ”minimalistisk”. På frågor om hur han själ

Albert Camus (1913-1960) har inte kallats för filosofins James Dean för inte. Han var beundrad och begåvad - och avled i en bilkrasch vid ganska unga år. Men hans stil, i flera bemärkelser, lever vidare. Än idag drabbas många av den kraft som finns i romaner som Främlingen och Pesten. Många håller också hans essäer högt. Och ingen kulturknutte har undgått att fascineras av hans obekymrade sätt att gå och stå och dansa med en cigg i mungipan. I höstens första avsnitt av STIL tar vi en närmare titt på författaren (han kallade aldrig sig själv för filosof, det gjorde andra) Albert Camus trendsättande look och liv. Albert Camus personliga stilförebild var den amerikanske skådespelaren Humphrey Bogart. Han tyckte sig kunna se sig själv i Bogarts fårade fejs började bära rock med uppfälld krage och ha cigaretten (av märket Gauloise utan filter, förstås) som klistrad i mungipan, precis som stjärnan i filmer som Casablanca och Att ha och inte ha. En look som därefter fått en oändlig mängd män med författarambitione

Är foten den kroppsdel vi gjort vårt allra bästa för att plåga livet ur genom olika märkliga modekonstruktioner? Ja, kanske. Foten är utan tvekan en kroppsdel som många har ett lite extra knepigt förhållande till, på olika vis. Inte minst om man tittar på modehistorien. Och det är verkligen inte bara kvinnor som tvingat in sina fötter i för små och obekväma skor, det har även män gjort. I säsongens sista STIL tittar vi närmare på just fötter. Varför stinker till exempel fötter lika mycket som en välmogen Camembert? Och är beige färgen som tånaglar ska ha, just nu? Somliga betraktar sommaren som en fötternas befriare. Äntligen slipper de vara instängda i strumpor och skor och kan istället spreta fritt i sandaler och sandaletter. Andra gör det inte, utan föredrar att behålla strumporna på – även i sandaler. Något som alltid lyckas reta modepoliser till milt vansinne, även detta år. Det ska vi dock inte ta upp. Däremot ska vi ta upp den odör fötter kan utsöndra. Att just fötter kan få en speciell doft, det har

Stockholms hotell skulle inte se ut som de gör idag om inte Hotell Rydberg (1857-1914) hade funnits. Det var nämligen ett av dåtidens dragplåster som gav Stockholm en air av något nytt och kontinentalt. Det blev en hit. Hotellet kom att sätta stilen för framtida sätt att äta och umgås på. Och dricka sprit på. Där skapades Sveriges första hotellbar, en så kallad American Bar, vid vilken man kunde beställa cocktails. Hotell Rydberg blev stället att synas på i Stockholm - långt före Café Opera, Stureplan och hipstersöder. Men för exakt hundra år sedan, 1914, revs hela rasket, till mångas förtvivlan. I veckans STIL berättar vi mer om detta hotell som satte Stockholm på trendkartan. Klockan fem på måndagsmorgonen den 2 oktober 1914 sattes det första järnspettet i dess vackra stuckaturer. Men innan dess var det party. På lördagen före samlades barens stamgäster för en sista kväll med gänget, och de gick lös på inredningen. På morgonen saknades champagneflaskställ, hela uppsättningar av dricksglas, punschkylare oc

Angelina Jolie (1975-) har med åren förvandlat sig till en modern hjälte som kombinerar gammeldags Hollywoodglamour med samtida social medvetenhet och en stor familj - sex barn och en fästman i form av Brad Pitt. Enligt finanstidningen Forbes har hon dessutom lyckats skaffa sig en avundsvärd hög lön. Angelina Jolie är idag den bäst betalda kvinnliga skådisen i Hollywood. Just nu har hon huvudrollen som häxa i filmen Maleficent, en ny version av Disneys tecknade film Törnrosa. I rollen bär hon en moderiktig outfit av läder och latex med superdesignade horn på huvudet. Men det mest moderna är kanske att filmen frågar sig om det kanske finns en anledning till att sagans onda fe blev arg och ondskefull. I veckans STIL tar vi upp den saken och passar även på att titta närmare på Angelina Jolies välgörenhetsvurmande, också det en trend i tiden. Med åren har Angelina Jolie blivit en mästare på att manövrera media till sin fördel. Idag är det knappast någon som minns att hon under det tidiga 2000-talet betraktades

Barbara Walters (1929-) är en spröd kvinna med pärlhalsband, blonderat hår och ett flertal ansiktslyftningar bakom sig. Hon är också en av de mest kända tv-personligheterna i USA. Hon ser ut som en oförarglig societetskvinna, men hon har ett hjärta som en lönnmördare, som en av hennes manliga kollegor sagt, beundrande. Bakom hennes timida uppsyn finns nämligen en journalist som inte ger sig i första taget. Det kan både uppsatta politiker och populärkulturella kändisar vittna om. Barbara Walters har träffat och grillat sju amerikanska presidenter och de flesta av både dagens och gårdagens kändisar. Häromveckan tackade Barbara Walters för sig som ansikte i tv-rutan, 84 år gammal. Skulle en liknande lång karriär kunnat ske i Sverige? Knappast. Mer om det, och om Barbara Walters, i veckans STIL. 1976 blev Barbara Walters det första kvinnliga nyhetsankaret på tv. Hon blev med andra ord den första kvinna som fick dela sändningarna med en man i de – då– enormt prestigefulla kvällsnyheterna, ABC Evening News. En mi

Claude Cahun (1894-1954) var en fransk konstnär som var hundra år före dagens Eurovisionsfestivalvinnare Conchita Wurst med att sätta myror i huvudet på folk genom sin provocerande androgyna stil. Maskulin? Feminin? Det beror på situationen. Neutrum är det enda kön som alltid passar mig, som hon sade. Redan 1913 började Claude Cahun skapa olika former av fotografiska självporträtt genom att plocka isär, och sätta ihop, olika manliga och kvinnliga attribut. Hon var ingen supercelebrity medan hon var verksam, men idag är hon föremål för både olika avhandlingar och utställningar över hela världen. I veckans STIL berättar vi mer om denna konstnär som beskrivits som en blandning mellan artisten Sinead O'Connor and vampyren Nosferatu. Claude Cahun fick ofta höra: ”är det en kvinna klädd som en man, eller är det en man klädd som en kvinna?”. Men det var precis den sortens frågor och förvirring som hon ville skapa, på sitt originella sätt i både text och bild. Men det var faktiskt inte förrän under det sena 1980-ta

I veckans STIL ska vi öppna museernas och modehusens arkiv för att undersöka vad vi samlar på, varför och för vem. Varför är det överhuvudtaget viktigt att arkivera och dokumentera vår historia i form av föremål, hur många prylar har vi plats för att spara, och vems historia är det egentligen vi skriver när vi samlar ett urval av saker i arkiv? På Stockholms Stadsmuseum har man samlat och arkiverat föremål under temat Stockholm sedan början av 1900-talet. Här finns alla möjliga sorters saker (vattenledningar från 1700-talet, kakelugnar, gamla skepp, dockskåp och delar av rösträttskämpen Kata Dalströms sittgrupp - för att bara nämna några) som på olika sätt berättar en historia om vad staden en gång var. Vi har besökt museets arkiv i Frihamnen i Stockholm. Vi har också pratar med några svenska modeskapare om hur de ser på samlande. Är det viktigt att spara och arkivera varenda plagg man har gjort eller är det bättre att inte vara så sentimental och istället ha arkivet i sitt huvud? Veckans programledare är D