Stil

The Summer of Love var den sommar då hundratusentals människor, de flesta unga, vallfärdade till San Fransisco för att ägna sig åt sinnesutvidgande upplevelser inom musik, mode och samlevnad. I veckans Stil ska vi ta en titt på The Summer of Love för att se vad som skapades och vad som kommit att leva vidare efter denna hippiesommar för femtio år sedan. Att det blev just 1967, och The Summer of Love, som kommit att bli den stora referenspunkten för dåtidens hippierörelse, har förstås att göra med att det var så många och av samma sort, med långt hår, virkade västar och batikmönstrade tröjor som samlades på ett och samma ställa, det vill säga San Fransisco, för att sprida ett budskap om kärlek, och fred. Men själva fenomenet hade puttrat på ett tag. 1965 började protesterna mot det pågående Vietnamkriget bli allt högre då USA samma år trappade upp kriget, de började regelbundet bomba Nordvietnam. De mest högljudda protesterna kom från det politiskt vakna University of California i Berkeley, som blev en so

I veckans Stil ska ta en titt på en modeskola och sömnadsateljé som kommit att kallas för Sveriges första riktiga modehus Birgittaskolan i Stockholm, grundad 1910. Birgittaskolan ledde också till Sveriges första stora modebråk. För bakom Birgittaskolan stod två kvinnor med starka viljor Elisabeth Glantzberg och Emy Fick som snart skulle visa sig ha diametralt olika åsikter om åt vilket håll både kvinnor, och modet, skulle dra åt det traditionella eller det progressiva hållet. Skolan delades upp i två olika skolor med snarlika namn Sankta Birgittaskolan och Birgittaskolan och Elisabeth och Emy kom att ligga i luven på varandra resten av livet. Men allt var frid och fröjd när deras gemensamma Birgittaskola öppnades hösten 1910 på Regeringsgatan 19 i Stockholm, högst upp i ett hus med en hiss som gick snabbt. Det var också en tid då modet för kvinnor började förändras snabbare än någonsin. Kläder började anpassas till moderna kvinnor som inte bara ville ta sig rätten att dansa, köra bil, sporta, röka och

Gertrude Vanderbilt Whitney var en okonventionell kvinna som inte bara gillade okonventionella kläder hon gillade annorlunda konst också, nämligen amerikansk samtidskonst. Vi talar namn som Edward Hopper, Georgia OKeefe, Alexander Calder och Stuart Davis, en man som för stipendiepengar han fick av henne 1927 skaffade en elektrisk fläkt, en gummihandske och en äggvisp som han spikade fast på en bräda och använde som inspiration till modernistiska målningar som idag betraktas som föregångare till popkonsten. Men under det tidiga 1900-talet i USA betraktades inhemsk konst som lite mindre intressant än den traditionstunga europeiska som betraktades som fin och det fanns få ställen för amerikanska konstnärer att visa upp sina verk på. Men tack vare sitt hängivna intresse och engagemang lyckades Gertrude Vanderbilt Whitney inte bara bygga upp världens största samling av amerikansk 1900-talskonst hon grundade även det berömda konstmuseet Whitney i New York, The Whitney Museum of American Art. Det har idag värld

Örhängen, stora och långa nog att sopa bort damm och mjäll från axlarna med, har puttrat på inom modet under de senaste åren. Men den här våren, 2017, har dessa dinglande accessoarer i storlek extra large slagit igenom på bred front. Idag kan man se örhängen, som storleksmässigt påminner om mindre taklampor, hänga i örsnibbarna på både Ivanka Trump och Rhianna och en hel del vanliga dödliga dessutom. Men det är inte bara en sort, eller stil, som gäller. Det rör sig snarare om en sorts fantasifrossa när det kommer till form och färg och populärt är medvetet missmatcha örhängen på olika vis. Vanligt är idag att ge ett par örhängen olika form, färg eller storlek för en mer lekfull look. Fast den gemensamma nämnaren är att dagens örhängen är stora, för att inte säga jättestora. Det är förstås långt ifrån första gången som örhängen i sig är á la mode. Det är en accessoar som har hängt med under hela mänsklighetens historia och formen och storleken på dem har anpassats till de olika frisyrer, hattar, kragar och h

Ivanka Trump saknar, i likhet med sin pappa Donald Trump, tidigare erfarenhet av politiskt arbete, men har idag ett eget kontor i Vita Huset, nära sin far. Tidigare i år gav han nämligen henne i uppdrag att vara special assistant to the President, det vill säga hans personliga assistent. Vad denna uppgift innebär konkret är det ingen som riktigt vet, även om många hade hoppas på att hon skulle lyckas kyla ner hans heta temperament. För till skillnad från sin pappa har Ivanka Trump med framgång marknadsfört sig som en svalt elegant och framgångsrik yrkeskvinna som kan föra sig i salongerna. Då presidentens hustru, Melania Trump, inte verkar överförtjust i att agera rikets första dam, har istället Ivanka Trump ofta ryckt in för att representera. Hon kallas inte sällan för The First Daughter. Tack vare sitt lugn och värdiga hållning och stiliga yttre och snygga garderob har den långa, blonda och välklädda Ivanka Trump också väckt vissa förhoppningar om att det bakom fasaden finns en modern kvinna som kan tala

I veckans program ska vi klämma lite på kända manliga muskler för att se vad välpumpade biceps, triceps och deltamuskler, breda nog att ställa ned brickor på, egentligen signalerar för status idag. Vi ska nämligen titta närmare på den amerikanske skådespelaren Vin Diesel. Tidigt i sin karriär fick han höra att hans muskulösa actionhjältekropp skulle ligga honom i fatet. En välkänd regissör sade till honom: Du kommer att få uppleva vad vackra kvinnor varit med om i Hollywood de senaste 100 åren ingen kommer att ta dig på allvar. Vin Diesel kan förstås skratta hela vägen till banken. Som den muskulöse streetcar-fantasten Dominic Toretto i filmserien The Fast and The Furious, har han sitt på det torra, ekonomiskt. Den åttonde filmen i denna framgångsrika franchise-serie The fate of the fast and the furious eller Fast and Furious åtta som den svenska titeln lyder hade nyligen premiär, och har redan passerat miljardstrecket ifråga om biljettintäkter. Den första filmen skildrade olaglig streetcar-racing i Los A

Nu när våren är på väg och vi kan ta av oss tjocka vinterplagg och istället visa upp oss på stan i lättare kläder, ska vi ställa oss frågan tittar vi på varandras stil och kläder på gatorna längre? Eller har gatan spelat ut sin roll inom modet?  Denna för allmänheten asfalterade, eller stenbelagda för den delen, catwalk. Det ställe där vanliga dödliga har haft möjlighet att både se och synas ända sedan de moderna städerna började ta form under 1800-talet. Då gav de nya trottoarerna bränsle till fenomenet flanörer, skribenter som med skarp blick och vass penna beskrev ofta i detalj städernas människor, och kläderna de bar. Istället för smala, leriga och gropiga vägar fick stora städer en ny sorts gator boulevarder och avenyer. På dem fanns breda rensopade gångstråk kantade med varuhus, restauranger och caféer.  Inglasade passager, en sorts tidiga varianter av gallerior, där man inte behövde riskera att bli blöt av regn eller stänk från förbipasserande droskor blev populära. Det möjliggjorde en helt ny typ

I veckans Stil Special ska vi glänta på dörren till några mytomspunna hus som varit bostäder åt människor som lockat till sig allmänhetens intresse, några mer välkända än andra. I programmet besöker vi bland annat den så kallade Grünewaldvillan i Saltsjöbaden utanför Stockholm en trävilla i så kallad Schweizerstil, med dekorativt utformade burspråk, verandor, balkonger och ett fyra våningar högt torn med milsvid utsikt över Baggensfjärden. Här bodde konstnären Isaac Grünewald tillsammans med sin andra hustru, konstnären Märta Grundell, från 1937 fram till parets död i en flygolycka i Norge nio år senare. Vi besöker också Rådmansgatan 72 i Stockholm. Det är ett vitt, ganska anspråkslöst hörnhus i vilket det idag bor barnfamiljer och pensionärer. Men så var det inte på 80-talet. Då hade finansmannen och konsthandlaren Fredrik Roos köpt hela fastigheten och delade ut flera av lägenheterna till vänner och bekanta. Vi tar också en närmare titt på en av Sveriges största arkitekter. Léonie Geisendorf, som gick bo

När italienaren Elio Fiorucci skapade sitt märke Fiorucci för 50 år sedan hade han en idé om att öppna modebutiker som skulle ge kunderna något mer upplevelser. Märket grundades 1967, men det var i mitten av 70-talet som det tog fart. Det var då som dess butiker fick rykte om sig att vara någonting alldeles extra. Framför allt den som öppnades i New på 59:e gatan, nära varuhuset Bloomingdales, 1976. Den kom att kallas för ett dagsöppet studio 54. För i likhet med det topptrendiga diskoteket, var det i Fiorucci-butiken som alla som var något och på väg att bli något inom populärkulturen hängde på dagarna, och inte bara för att shoppa kläder. Madonna gjorde där sin första spelning. Konstnärer som Keith Haring och Kenny Scharf ställde ut sina målningar. Författaren Truman Capote signerade böcker i butiken. Grundaren av tidningen i-D, Terry Jones, var butikens Art Director. Modeillustratören Antonio Lopez stajlade skyltfönstren, och den blivande modeskaparen Marc Jacobs drog som 15-åring med sig sin älskade f

Med sitt knallröda hår, porslinsvita hy, vinröda läppar och svarta kläder blev Grace Coddington 2009 världens mest igenkända moderedaktör. Det var tack vare dokumentären "The September Issue", i vilken man fick följa den mäktiga chefredaktören för amerikanska Vogue, Anna Wintour, då hon förberedde tidningens stora höstmodenummer. Men det var inte hon som fick mest uppmärksamhet när filmen hade premiär, det var hennes "sidekick" Grace Coddington. Innan Grace Coddington började på amerikanska Vogue hade hon arbetat länge i branschen, på olika sätt. Först som fotomodell, och sen som stylist på brittiska Vouge. Det var där som hennes karriär bakom kameran tog fart. Efter 19 år på brittiska Vogue tog hon 1987 sig över Atlanten för att istället bosätta sig i New York. Där började Grace Coddington och Anna Wintour arbeta, sida vid sida och det ända sedan Anna Wintour tillträdde som chefredaktör på amerikanska Vouge, 1988. Deras relation har liknats vid Björn Borgs och John McEnroes superproffs på hög nivå som har

Med anledning av att Allsvenskan har börjat ska vi ta en titt på den fotbollsspelare som fick sporten att bli något som fascinerade långt fler än redan inbitna fotbollsfans George Best. George Best var en brittisk fotbollsspelare som beskrevs som den femte medlemmen i Beatles. Men så klädde och betedde han sig som en brittisk rockstjärna förväntades göra under 1960-talet. Håret var halvlångt, kläderna tajta och den tuffa attityden var på plats, liksom humorn. Slagfärdiga kommentarer var han en mästare på. Ett av hans många berömda citat är: Jag spenderade en massa pengar på sprit, brudar och snabba bilar. Resten slösade jag bort. Ett annat George Best-citat är: 1969 slutade jag med kvinnor och sprit. Det var de värsta tjugo minuterna i mitt liv. Det var också en livsstil som kom att ta knäcken på honom, och hans karriär. Han avled av skador orsakade av ett långvarigt alkoholmissbruk 2005, bara 59 år gammal. Men framför allt var George Best en fantastisk fotbollsspelare, som bland annat lyfte Manchester Unit

I veckans STIL ska vi snurra oss tillbaka i tiden för att titta på en film om en ung man som med svängande höfter och smittande dansglädje gjorde succé på diskotek i Brooklyn Saturday Night Fever. Mannen som dansade som ingen annan är förstås John Travolta, i rollen som amerikanen med italienska rötter, Tony Manero. En man som månar så om sin klädsel att han sätter ett förkläde på sig för innan han äter spaghetti för att inte spilla sås på sina kläder. Han är också den förste man som på film fönar sitt hår, och det länge och med stor omsorg. På vardagarna säljer Tony Manero målarfärg i en butik. Men på lördagarna lever han upp. Då intar han dansgolvet på diskoteket 2001 Odyssey. Där är han inte butiksbiträde, utan en stjärna. I dansen har han hittat ett eget språk, på vilket han kommunicerar det han inte kan formulera i ord. Det är nu fyrtio år sedan filmen hade premiär i USA, det var i december 1977. Till Sverige kom den i april, året därpå. Däremellan blev filmen och framförallt dess soundtrack en värld

Den brittiske författaren och excentrikern Quentin Crisp var en man som på sitt alldeles egna sätt bemästrade konsten att leva sitt liv med stil och gärna delade med sig av sin kunskap på området. Quentin Crisp var under lång tid en person i marginalen en originell karaktär i Londons bohemkretsar, som försörjde sig som krokimodell. För den stora massan var han helt okänd. Men när Quentin Crisp 1968 publicerade sin självbiografi The Naked Civil Servant började han sakta röra sig mot offentlighetens ljus. När boken några år senare filmatiserades, med John Hurt i huvudrollen, och sändes på TV i England och USA smällde det till ordentligt. Över en natt blev Quentin Crisp en stjärna, vars visdomsord alla ville ta del av. Han var då 67 år gammal. Vid det laget hade han samlat på sig en hel del insikter om livets villkor och människans små egenheter och inte minst så hade han mejslat fram sin alldeles egna stil. Quentin Crisp bar alltid hatt, gärna kostym och alltid en tjusig scarf runt halsen, ofta tillsammans

Bubbelbad, champagne, glittrande kläder och rökt lax som daglig diet är bara några av de saker som förknippas med en diva. Och det är en sådan som vi ska studera i veckans program Mariah Carey. En kvinna vars extravaganta stil over the top och extra allt på samma gång kanske borde K-märkas i tider då framgångsrika artister alltmer påminner om slipade entreprenörer med marknadsplaner och fingrar uppsträckta i luften för att känna av vart trendvindarna blåser. Mariah Carey är av en annan sort. Därmed inte sagt att hon skulle vara mindre professionell för det, inte alls. Men hon är annorlunda, och för den saken vill vi ta av hatten och säga tack för det!. I veckans program träffar vi artisten och sångerskan Lisa Nilsson, som inte bara är född samma år som Mariah Carey utan också, i början av sin karriär, förföljdes av ett rykte om att vara en stor diva. Vi pratar också med författaren Maria Sveland om varför ett varmt bad kan hjälpa mot det mesta. Och så tar vi en titt på mer eller mindre underliga kändisdie

Slagkraftiga texter ofta tydligt tryckta på tröjbröstet som visar var man står i olika frågor har spritt sig som en löpeld i modevärlden det senaste året. Mängder av modemärken har i sina kollektioner inte minst för denna vår och sommar plagg på vilka politiskt laddade, och feministiskt färgade, ord och uttryck finns att läsa. Stor uppmärksamhet fick till exempel modehuset Dior, som nyligen fått sin första kvinnliga chefsdesigner någonsin, Maria Grazia Chiuri. Under visningen av vårmodet 2017, hennes debutvisning för märket, skickade hon ut en modell klädd i lång skir tyllkjol, gympadojjor och en vit t-tröja på vilken orden We should all be feminists var tryckta. Det var ett citat plockat från en essä och ett så kallat TED-talk av den hyllade författaren Chimamanda Ngozi Adichie, vilket bidrog till att ge än mer tryck i tröjans budskap om att vi alla borde vara feminister. Plagget blev ett av säsongens mest uppmärksammade och Instagrammade. Men så är det inte varje dag som ett av världens största lyxmode

Det är 20 år sedan den brittiska prinsessan Diana avled i en bilkrasch i Paris, bara 36 år gammal. Nu ställs hennes kläder ut i London. Många betraktar henne som en modern, om än annorlunda, modeikon. Bidragande till prinsessan Dianas världsberömmelse var just hennes intresse för mode, och sätt att kommunicera med kläder på. Många betraktar henne som en modern stilikon. Om än inte alltid en konventionell sådan. Vid sin död hade prinsessan Diana även blivit en global superkändis. Till begravningen kom skådespelare som Tom Cruise, Tom Hanks, Nicole Kidman och regissören Steven Spielberg. Politiker som Henry Kissinger och USA:s dåvarande First Lady, Hillary Clinton, kom. Det gjorde även artister som Sting, Phil Collins, Diana Ross och Luciano Pavarotti. Och så var förstås modevärlden representerad. På plats var bland annat den italienske designern Valentino Garavani, Donatella Versace, Bruce Oldfield och Catherine Walker, en modeskapare baserad i London som hon kom att jobba nära med. Hon begravdes till och med

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en favorit i repris, skulle man kunna säga. I alla fall om man saknat glitter, glam, sex och sminkade killar inom modet eller samtidskulturen i stort. För, nu är något på gång, igen. Det är till exempel inte bara en tillfällighet att flera stora internationella skönhetsföretag har anlitat unga välsminkade killar för att representera deras märken i annonskampanjer. Unga män som inte bara ser bra ut i makeup, utan dessutom är hejare på att ge konkreta tips om hur man kan sminka sig till både fest och vardag, oavsett kön. Om könsöverskridande mode har det talats mycket om under senare tid. Uttryck som a-gender, genderless eller könsneutral har myntats för att understryka att kön inte är det viktigaste när det gäller kläder man väljer att köpa, och bära. Men ofta har den typen av kläder också varit just ganska så neutrala. Den typ av mode som ska passa alla han, hon och hen envisas nämligen med att ideligen låna plagg från herrgarderoben, och kanske inte de allra vassaste gre

Den brittiske konstnären David Hockney är en färgstark man som inspirerat många människor inte minst modeskapare med både sin konst och sina kläder. Han var, bland annat, långt före andra män med att bära olikfärgade strumpor och hårdblondera håret, som ett medvetet stilgrepp. Sin unika stil håller David Hockney fast vid. Även om den blonda kalufsen har grånat, så kombinerar han fortfarande bjärta skjortor och kulörta tröjor med färgglada slipsar, så skickligt och självklart att moderedaktörer gör vågen av vördnad. Snart fyller David Hockney 80 år och för att fira det så visar Tate Britain, i London, just nu en stor retrospektiv utställning med hans verk, den största någonsin faktiskt. Den öppnade förra veckan, men har redan slagit rekord i biljettförsäljning för Tate Britain. Men så är David Hockney en sorts brittisk nationalhjälte. En excentriker med exceptionell talang vars konstverk är lättillgängliga. De behöver inga akademiska tolkningar för att begripas, eller uppskattas. Som grädde på moset har Dav

Det är i år exakt 500 år sedan den tyske teologen Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg och därmed lade grunden till vårt svenska samhälle. Ett samhälle präglat av sådan plikt och konformism att vi alla bär likadana jeans och tröjor när vi försöker kombinera ett intressant arbete med en kärleksfull familj och en spännande fritid, och gärna några späkande gympass på det för att skaffa sig en spänstig kropp, dessutom. Det är förstås Luther man ska skylla denna mödosamma strävan efter ett perfekt liv på. En man vars lära gick ut på att plåga och piska oss att fortsätta jobba, jobba, jobba och ge oss dåligt samvete om vi slöade till. Men är det verkligen en sann bild av Martin Luther eller är han bara missförstådd? Själv gillade han nämligen att äta och dricka och hålla låda på krogen. Jag frossar som en böhmare och super som en tysk, Gud vare tack! Amen!, som han sade. Han var klädd i stora och rymliga plagg som idag antagligen hade betecknats som cozy boy style, topp

Rosa är en färg som legat och spirat för att blomma på nytt, inom både mode och politik. Det är ingen tillfällighet att vi har kunnat se rosa mössor med kattöron, så kallade pussyhats på flera tusen demonstranter i USA under de senaste veckorna. Inte heller är det en slump att färgen rosa just nu dyker upp hos kända modehus som en trendfärg för både kvinnor och män. Det är just den här våren, 2017, som flera stora, och inflytelserika, modemärken lyfter fram just rosa som en prominent färg i kollektionerna. Det gjorde både Balenciaga och Céline, och Gucci hade till och med en rosafärgad catwalk. Till en början betraktades rosa som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ljusröd, som krigarguden Mars. Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet, varmed den hamnade på ett sluttande plan mot tjejighet, barnslighet och andra egenskaper utan större status i samhället och plötsligt blev rosa en mycket komplicerad färg att förhålla sig till. Men under 1990-talet börjad