Stil

Just nu glider tvålen fram i full fart som en sorts stilmarkör som skvallrar om både ägarens mode- och miljömedvetenhet. Och i viss mån även strävan efter status. Men, tvål är inte bara tvål. Den har en lång historia, och har inte alltid varit lika självklar som idag. Och, i likhet med klädmodet, har även tvålen (och inte minst dess marknadsföring) anpassats till tidens trender. Inte minst har den hårda tvålen fått en renässans. Det vill säga den tvål som, för inte så länge sedan, bespottades för att kleta fast i tvålskålen och skyddes av känsliga individer som var rädda för baciller då den kunde ha använts av någon annan. En popularitet på bekostnad av pumpflaskan av plast, som börjar betraktas som förlegad, och fel för naturen. I veckans program tittat vi en närmare på fenomenet med tvålen som statusmarkör i mäklarfirmornas lägenhetsprospekt. Vi tittar också på gamla svenska reklamfilmer för tvål (där Ingmar Bergman något oväntat dyker upp). Och så berättar vi om tvålar från staden Allepo i Syrien. Där fin

I veckans Stil ska vi ta en titt på en kvinna vars stil ställde till med rabalder, både när det gällde val av mode och män den franska författarinnan George Sand. Egentligen var George Sand född som Aurore Dupin, men tog sig i vuxen ålder den manliga pseudonymen George Sand för att bli läst, och få respekt som kvinnor i allmänhet och kvinnliga författare i synnerhet saknade under 1800-talet. Och det fick hon, verkligen. Under 1880-talet var hon den mest lästa författaren i Frankrike, vid sidan av Victor Hugo, som för övrigt högaktade henne. Det gjorde även andra upphöjda manliga författare, som Flaubert, Balzac, Dostojevski, Proust, Henry James och Walt Whitman. I en tid då bara män kunde tjäna pengar som yrkesförfattare, blev hon den första kvinnan att kunna försörja både sig, och sina två barn, på att just skriva, och det redan vid 27 års ålder. Hon var enormt produktiv livet igenom, dessutom. I sina romaner tog George Sand ofta upp aktuella frågor i tiden, och rädes inte att ifrågasatte rådande normer.

Veckans Stil handlar om artisterna som fick miljoner unga kvinnor att lika plötsligt, som entusiastiskt, börja tala om girl power Spice Girls. Många hade synpunkter på gruppens sätt att kommersialisera allt de gjorde, inklusive sitt feministiska färgade underliggande budskap om att tjejer har möjlighet att göra vad som helst. Men oavsett vad kritiker tyckte och tänkte var det en slagkraftig stil och budskap som fick stort genomslag. Det är ingen tillfällighet att framgångsrika men sinsemellan vitt skilda artister som Adele och Ariana Grande idag lyfter fram just Spice Girls som förebilder som präglat dem. För i Spice Girls kunde alla hitta sin favorit, inklusive stil. Där fanns trots allt Scary, Baby, Ginger, Posh och Sporty att välja mellan. Alla med en egen look som inte var svår eller dyr att ta efter, även om vissa föräldrar drog i bromsen när tröjorna blev för korta.  I år är det tjugofem år sedan de började bilda det band som skulle slå världen med häpnad för Spice Girls kom att bli världens st

Veckans program handlar om en man som inte bara kan beskrivas som en universalbegåvning, eller ett multisnille. Han kan också kallas för världens första väskdesigner Leonardo da Vinci. Leonardo da Vinci ägnade hela sitt liv åt att försöka förstå hur saker och ting funkar, och varför. Men drygt 7000 sidor av nedskrivna idéer, krumelurer, kalkyleringar och skisser finns fortfarande kvar. Utkast till vad som senare skulle göra honom världsberömd. Men även hans klädstil väckte uppmärksamhet. Han klädde sig efter eget huvud, gärna i rosenfärgade rockar. Och även om modet vid tiden föreskrev att rockarna skulle vara veckiga och långa föredrog Leonardo da Vinci dem enkelt skurna, och knäkorta. Konstkritikern, och grundaren av museet Museo Ideale Leonardo da Vinci, i Florens konstaterar att Leonardo da Vinci hade sina egna, starka, idéer om just mode. Han ogillade konformism, och dissade plagg som, i hans tycke, var pyntande med onödigt mycket rysch och pysch. Leonardo da Vinci undvek även päls och skinn då han in

I veckans program ska vi promenera, flanera och springa fram för att ta en titt på en stil som under historiens gång har påverkat både vårt sätt att klä oss, och bete oss på gångstilen. Trots att upprätt gång på två ben är en grundläggande egenskap hos människan, har sättet som vi går på förändrats, och växlar med tiden. För även gångstilar är, som så mycket annat, färgat av samtidens strömningar, sociala koder och förstås mode. Smala kjolar, höga klackar, byxor med stretch är bara några exempel på plagg som på olika sätt begränsat, och befriat, sättet att gå på. Men också promenerande har gett upphov till mode. När städerna började växa sig allt större under det sena 1800-talet blev trottoarer för fotgängare allmänt förekommande. Man behövde inte längre sicksacka sig fram på gropiga och leriga vägar för att undvika att bli påkörd av hästdroskor. De nya och plana trottoarerna fick flanerandet att bli ett folknöje. Att i stillsam takt strosa runt blev ett nytt sätt att visa upp sig, och sin stil, på. Prom

I veckans Stil reser vi till London för att träffa det kända konstnärsparet Gilbert & George. En duo som arbetat, bott och levt tillsammans i drygt femtio år. Numera är Gilbert & George sedan länge hyllade, inte bara av publiken som tidigt fattade galoppen med deras konst, utan också av kritiker. Något som möjligtvis grämer dem en smula, eftersom de under hela sin karriär har strävat efter att vara en sorts "underdogs" eller "outsiders" i konstbranschen. Bland annat genom att på mer eller mindre provocerande sätt utforska moderna tabun, och utmana samtida moral. Inte sällan med en underfundig humor, och ofta med sig själva som objekt, klädda i oklanderliga kostymer eller spritt språngande nakna. De har kort sagt aldrig skytt att skildra sig själva, eller sina kroppars olika utsöndringar. Verk har haft titlar som "Naked shit", "In the piss" och "Sperm eaters", och har gestaltat precis vad som beskrivs. Fast de har gjort det på sitt sätt i stora färgsprakande fotocollage med bilder som de förstorat o

Den banbrytande tyska rörelsen Bauhaus vars stil än idag präglar våra hus, stolar, lampor och i viss mån även mode firar i år hundraårsjubileum. Även om Bauhaus kom att innefatta en mängd olika genrer, och ännu fler föremål, så löper onekligen en rak röd tråd av minimalism genom stilen.  Bauhaus handlar långt ifrån bara om arkitektur även om grundaren av Bauhausskolan själv var en då 36 år gammal arkitekt vid namn Walter Gropius men framför allt finns där en historia som inte fått lika mycket uppmärksamhet, nämligen den om alla de kvinnor som studerade vid skolan. Det berättar vi mer om i veckans program. Vi pratar med konst- och kulturhistorikern Elizabeth Otto, aktuell med boken Bauhaus Women - a global perspective. Vi pratar också med konstnären Linnea Sjöberg, som fått stor uppmärksamhet för sina vävda konstverk. Och så tar vi en närmare titt på olika konstmanifest genom tiderna. Veckans gäst är Tom Hedquist, formgivare och tidigare rektor för Beckmans designhögskola.

Neonfärger har åter igen har tagit plats inom modet. Sedan förra hösten har de smugit sig in för att nu till våren 2019 detonera i en färgexplosion av ilsket grönt, fuchsiarosa, och pippigult. Nyligen, under Louis Vuittons herrmodevisning i Paris, inför hösten 2019, strålade det färg från kläder och skor som utrustats med fluorescerande färger, som såg ut att vara självlysande i mörkret. Neonfärger lyste även, förstås, på en hel del modemedvetna män under herrmodemässan Pitti Uomo i Florens, som vi berättade om i förra veckans program.  Neonstarka färger är kort sagt en bubblande trend som även getts näring från Instagram, där inflytelserika namn nästan bländat sina följare genom att visa upp sig, klädda i intensiva neonfärger, inte minst medlemmar ur familjen Kardashian.  Minnesvärt, på sitt sätt, var Kim Kardashians sätt att i somras matcha en lysande limegrön peruk med färgen på sin lika lysande limegröna sportbil. Och för ett par veckor stack toppmodellen Bella Hadid ut, på flera sätt, genom att på en

I veckans Stil beger vi oss till Florens i Italien för att besöka ett av världens mest omtalade modeevenemang herrmodemässan Pitti Uomo. Två gånger om året i januari och juni samlas i Florens drygt tusen olika utställare av kläder och accessoarer under några dagar. Ännu fler besökare kommer i form av inköpare och journalister. Hit reser också en hel del, framför allt män i alla åldrar och från olika länder som mest är intresserade av att synas i moderiktiga utstyrslar. För under senare år har Pitti Uomo seglat fram som en arena för män som klär upp sig till tänderna i förhoppning om att bli fotograferade, och hyllade för sin stil, på olika forum för herrmode i både tidningar och på sociala medier. De pråligt klädda männen kallas för Pitti Peacocks, det vill säga Pittis påfåglar. Med tiden har de inte bara blivit fler, de har också blivit allt mer extravagant och iögonfallande klädda i färgstarka outfits. Och deras sug efter att synas på bild har lett till att Pitti Uomo har fått rykte om sig att vara e

I veckans Stil Special ska vi glänta på fem garderobsdörrar för att höra historier om favoritplagg, som har älskats och burits många gånger om och därför bär på en hel del historier och känslor. I programmet kommer vi bjuda på fem berättelser som alla, på ett eller annat sätt, handlar om favoritplagg och människorna som burit dem. Vi pratar med skribenten Aleksa Brown, som berättar om de plagg hon tog med sig när hon åkte iväg på ett tyst retreat i skogen för att återhämta sig efter en stor kärlekssorg. Vi träffar författaren och poeten Elis Burrau för att prata om hans förhållande till fotbollshalsdukar. Johanna Palm klär sig alltid i polotröja varför då? Det tar vi också reda på. Dessutom pratar vi med modeskaparen Anna-Sara Dåvik som har fått ett nytt favoritplagg: capen. Och så träffar vi fotografen Kirsty Mitchell, aktuell med utställningen Wonderland på Fotografiska i Stockholm. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Maria Pavlovna var en kosmopolitisk kvinna vars liv kom att utspelas bland rysk aristokrati, franska modehus, amerikanska varuhus och inte minst i det svenska kungahuset. Maria Pavlovna var rysk storfurstinna, kusin till tsaren Nikolaj den andre. 1908 gifte hon sig med prins Wilhelm, och blev därmed svensk prinsessa och hertiginna av Södermanland. Till en början en väldigt populär sådan. Hon var öppen, charmig och hade lärt sig att tala svenska. Hon visade sig också ha, för tiden och Sverige, udda vanor för en ung kvinna, hon var bara 18 år hon red herrsadel, rökte och svor rätt friskt, om än inte offentligt. Som del av den ryska tsarsläkten Romanov, som styrt Ryssland under 300 år, hade Maria Pavlovna också urgamla anor vars glans det förhållandevis nya svenska kungahuset Bernadotte ville sola sig i. Det var kort sagt ett resonemangsäktenskap. Sex år senare hade hon fått nog av sin träbock till man, och hans tråkiga familj. Det blev skilsmässa  Bernadottefamiljens första. Resten av sitt liv kom Maria Pavlo

Så här i slutet av året tänkte vi fyra av ett reprisfyrverkeri med reportage om och med några färgstarka personer som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. I detta specialprogram kommer vi därför att möta både människor som gestaltar mänskliga filmtroll och serverar på lyxyachter, liksom Sveriges mest populära illustratör. Vi pratar med modeskaparen Bea Szenfeld, som har hart gjort sig känd för sina spektakulära och fantasifulla plagg gjorda av papper. Vi träffar också skådespelaren Eva Melander, som spelar huvudrollen i den hyllade filmen Gräns. Och så berättar vi om illustratören Gerd Miller. Gott nytt år önskar vi på Stil i P1!

Julen står för dörren och i veckans Stil ska vi ägna oss åt kläder, parfym och skönhetsprodukter men framför allt ska vi ta en titt på de kartonger, påsar och paket de förpackas i. För dekorativa förpackningar kan vara minst lika stimulerande för sinnet som innehållet. Det kan om inte annat en hel del barn och vuxna, för den delen som förväntansfullt vankat av och an framför lockande paket under granen, vittna om. Men så har färggranna paket blivit förknippade med fest och glädje. Är presenterna dessutom inslagna i vackert papper, och prydda med blanka rosetter och krusade band, växer förhoppningen om en fröjdefull jul än mer. Men framförallt blir mottagaren ofta mer välvilligt inställd till själva produkten i paketet, om den är tjusigt inslagen, än inte inslagen alls. Ett fint paket kan helt enkelt, i princip, förhöja vilken standardprodukt som helst en bok, en tröja eller en parfymflaska till en högt värderad personligt utvald present. Ett psykologiskt fenomen. I veckans program träffar vi Charlotte B

Idag ska vi bege oss till Bayern i Tyskland för att följa i de fotspår som lämnats av en man som beskrivits som en stilbildande sagokung Ludvig II av Bayern. Ludvig II av Bayern har också kallats för spritt språngande galen. Han skulle säkerligen ha gått till historien som bara en av många mindre kända kungligheter med knasiga idéer som det kryllade under 1800-talet i Europa, som då var fyllt av olika kungadömen, kejsardömen och furstendömen. Men Ludvig II av Bayern kom att utmärka sig, redan då. Till en början för att han vid sin kröning 1864 bara var 18 år och modellsnygg. Han var nästan två meter lång, slank och vältränad efter att ha ridit mycket. Hyn var blek, håret var mörkt och lockat (av locktänger, skulle det visa sig) och hans ögon var blå. Men hans skönhet avtog. Ludvig den andre av Bayern blev ganska snart tämligen fet, och tappade tänderna gjorde han också. Liksom sitt förstånd, anser en del. Men bestående blev de tre fantasifulla slott han lät uppföra Neuschwanstein, Herrenchiemsee och Linde

Gloria Vanderbilt har varit modell, konstnär, författare, entreprenör och framgångsrik skapare av designerjeans. Hon är också en bit levande historia, som mött människor de flesta bara har läst om. Gloria Vanderbilt kommer från en av USA:s mest välkända familjer. Redan som barn blev hon berömd för att vara rik, men det som gjorde henne till en superkändis var hennes designerjeans. Idag är hon 94-år och ägnar fortfarande sin tid åt mode, konst och litteratur. Familjenamnet Vanderbilt är laddat med både historia och pengar av ett slag som inte är riktigt jämförbart med något här i Sverige, men tänk en hybrid av familjerna Bernadotte och Wallenberg, kryddade med en rejäl skvätt skandaler. I veckans program träffar vi författaren Simona Ahrnstedt, författare inom genren romance. Vi pratar också med modeskaparen Fanny Karst, som specialiserat sig på att designa kläder för äldre kvinnor.

De stora logotyperna och de iögonfallande monogrammen har gjort storstilad comeback. De senaste säsongerna har flera modehus hakat på trenden med budskap i stora bokstäver och starka färger. Vi är inne i en ny period av logomani. Det menar många som minns hur modehusen märkte sina produkter under mitten av 90-talet så att ingen skulle tvivla på varifrån de kom. Modemärkenas monogram som till exempel Guccis G:n och Chanels C:n blänkte på väskor och skor, om de inte var invävda i tygerna som ett slags extra varumärkesförstärkning. Ofta erbjöds en kombination av dem båda, så ingen skulle missa avsändaren. Inte sällan pryddes plaggen med varumärkenas logotyp tydligt synlig på bröstet, eller kalsongkanten. En polospelare, en krokodil eller hela för- och efternamnet på designern ifråga. Och nu är det dags igen. De senaste säsongerna har kläder och accessoarer påmint om hur många föreställer sig Times Square i New York på kvällen en blinkande kakofoni av olika budskap i stora bokstäver, och i starka färger. En

Skådespelerskan Jean Harlows platinablonda uppenbarelse fick det att slå gnistor på filmdukarna under 1930-talet. Jean Harlow var inte den vackraste stjärnan i Hollywood hon var ingen Greta Garbo eller Marlene Dietrich vars klassiska skönhet fick både män och kvinnor att dåna. Men hon hade en unik blandning av förförande sexappeal och avväpnande charm som gjorde henne till en av de allra största och populäraste stjärnorna under det tidiga 30-talet. Och få kunde på samma självklara vis som just Jean Harlow bära upp tidens trendiga klänningar, som såg ut att ha klistrat sig fast vid kroppens kurvor. Jean Harlow personifierade glamouren vid denna tid, som den kända filmkostymören Edith Head konstaterade. I veckans program berättar vi om den bortglömda svenska filmpampen Karin Swanström. Hör också om platinablonderingens baksidor, samt den just nu populära My Little Pony-frisyrens fördelar. Veckans gäst är Johan Andreasson, serietecknare och medverkande i podden Everdahl och Karlssons Film TV.

Den brittiska musikern Marc Bolan hänförde tusentals fans i början av 1970-talet med sin androgyna look, långa mörka lockar, glitterprydda kinder, blänkande byxor, platåskor och boor av fjädrar runt halsen. Med sitt band T-Rex skapade Marc Bolan låtar som Hot Love och Get It On genom att väva samman tuffa rockriff, distade gitarrer, poppiga melodier med en unik sångstil och subtilt sexiga texter så att de blev till elektrifierande hits som sprakade. Men när man idag talar om 70-talets glamrock är det emellertid ofta andra artister som lyfts fram som pionjärer i genren. Inte minst bandet Queen, som just nu uppmärksammas lite extra, tack vare filmen Bohemian Rhapsody, som just haft premiär. Naturligtvis nämns också David Bowie som en föregångare ifråga om att använda smink och kläder som en stor del av sitt artisteri.  Om Marc Bolan talas det mindre, trots att hans stil har haft stort inflytande på många, inom flera genrer. Musiker som Lenny Kravitz och skådisar som Johnny Depp har låtit sig inspireras. Och,

I veckans Stil ska vi bege oss ut i skog och mark för att möta en man som format den svenska synen på naturen som fylld med mörker, mossa och mystik konstnären John Bauer. Det är i år hundra år sedan ångfartyget S/S Per Brahe förliste under en novemberstorm på Vättern, och drog med sig honom, och hans fru Esther och deras lille son Putte, till havets botten. Alla ombord omkom. John Bauer blev bara 36 år gammal. Men hans drömska sagoillustrationer har levt vidare och liksom sipprat in i mångas medvetande och färgat synen på skogen som något spännande, fylld med saker som inte alltid logiskt kan förklaras. En förtrollad plats för själ och hjärta, skulle man kanske kunna säga. Och i en allt mer kaotisk tid, där lögner upphöjs till sanning och ordet ångest dagligen förekommer i nyhetsrapporteringen, är det kanske inte så underligt att allt fler vill fly till naturen, den som ännu finns kvar. Inte minst i modebranschen vurmas det just nu för ett slags frisksporteri där man snörar på sig kängor och vandrar, långt

Den amerikanska författaren Kathy Acker förenade avantgardistisk litteratur med sex, mode, muskler och punkig glamour. Hennes stil var lika spektakulär som romanerna hon skrev. Kathy Ackers böcker skulle man kunna beskriva som något som körts genom en dokumentförstörare, för att sedan bli hoptejpat igen i en helt ny ordning. Någon vidare handling i Kathy Ackers romaner är det svårt att tala om. Hennes texter är råa, våldsamma, sexuella, intellektuella, humoristiska och sköra, men inte alltid särskilt lätta att läsa eller lätta att sälja till en bred publik. Kanske just därför förstod Kathy Acker tidigt värdet av att skaffa sig en iögonfallande stil, som lockade till sig människors uppmärksamhet. För Kathy Acker laborerade lika mycket med sitt yttre som hon gjorde med sina texter. Hennes hår var kortklippt, hennes stora ögon sotade och hennes läppar målade röda. Hennes kropp var tatuerad och hennes muskler vältränade. I hennes öron dinglade stora smycken och en av hennes framtänder var klädd i guld. Hon bar