Obs

Vår fantasi gör att vi begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda. Idéhistorikern Michael Azar läser Paul Austers 4321 och undrar hur vi ska se på alla möjligheter som inte blir verklighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2019. När den amerikanske författaren Paul Auster var fjorton år gammal inträffade något som kom att märka honom för livet: en av hans vänner träffades av blixten och dog, bara några centimeter från den unge Paul. I en intervju förklarar han att den dagen förmodligen var den viktigaste i hans liv. Scenen återkommer gång på gång i hans berättelser, om än ofta i förtäckt form. Paul Austers romankonst kretsar gärna kring den där lilla detaljen – den där centimetern eller sekunden – som sätter allt på spel. Livet som ett utslag av tillfälligheternas lek. Och ändå kommer den då och då – den där påminnelsen om att livet skulle kunna vara

Varför kan en gammal trasig vinkruka få en att gråta? Linda Fagerström funderar över detaljerna som får oss att komma nära historiska personer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2017. ”Pheidíou eimí” eller ”Jag tillhör Fidias.” Så står det skrivet i botten på en kanna i bränd lera, som hittats vid utgrävningar i grekiska Olympia. Just den här sortens kärl kallades under antiken oinochoe och användes för vin. Den är sprucken och ser inte ut som något särskilt – den typ av kantstötta föremål som det går tretton på dussinet av i arkeologiska museer runt hela Medelhavet. För tvåtusen femhundra år sedan stod den, fylld med vin, på bordet i en stenhuggarverkstad. Redan då fick den förmodligen sitt första nagg i kanten, kanske omkullvält under en festmiddag. Säkert hade det grumliga vinet redan då lämnat intorkade spår i glasyren på insidan, utan att ägaren brytt sig om a

I de stora teorierna om samhället och människan är detaljen det som kan förklara och göra begreppen tydliga. Sociologen David Wästerfors hittar inspiration för forskare i konst och litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2019. ”Man fastnar så lätt i detaljer”. ”Man ser inte helheten för alla detaljer”. Ordet detalj är inte helt positivt laddat. Ibland uppmanar jag studenter och doktorander på universitetet där jag arbetar att ta fasta på en detalj för att komma igång med sitt berättande. Men alla ser inte meningen med det, åtminstone inte till en början. En praktfull text antas börja storstilat och fortsätta så. Begreppen är allt, detaljer inget. Detaljer distraherar och tar utrymme. De drar ned tempot och förminskar ens tankar. Journalister gillar detaljer långt mer än forskare. För journalisten är detaljen allt och begreppet inget. De har förstått detaljens

I romarriket fanns inte kanelbullens dag, men väl en mängd andra högtider. Poeten Ovidius sökte dagarnas mytologiska förklaring i diktverket Fasti, som får Anna Blennow att fundera över tidens gång. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur ser egentligen tiden ut? Hur uppfattar vi tidens själva lopp? Ständigt i rörelse, lättflyktigt, ogripbart. För mig har året alltid haft formen av en rektangel, som i Scoutförbundets almanacka, där man klistrade upp en ny bild för varje månad i fyrkantig omloppsbana. Våren var utförsbacke ned mot sommaren, som vilade lugnt och tungt i botten; hösten var en mörk och brant väg uppåt mot vinter. Tiden får annars ofta formen av en linje, om den skildrar ett historiskt förlopp, eller en cirkel om den betecknar årets återkommande struktur. Den kan vara en ansamling av kvadratiska månader, som i en skrivbordskalender, eller sida efter sida med dagar och

Slackerromanen och slackern själv hade sin storhetstid under 1990-talet. Men vad ville denna figur egentligen? Och var tog den vägen? Författaren Martin Engberg söker och hittar henne i ny skepnad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det fanns en tid i mitt liv när jag bodde i ett rum med svarta gardiner och sov på en madrass på golvet, inhyrd hos en vän i en medelstor svensk stad. Medan min kompis pluggade ägnade jag mig åt att skriva – ett tidigt romanförsök – och förutom sådant som Dagerman, kom inspirationen från böcker i vilka människorna liksom vi var unga, gick och stämplade och levde ett pliktlöst liv. Böcker som kunde tilltala en ung författar-wannabe eftersom de, på grund av sitt ämne, framstod som litterärt möjliga att imitera. Slackerlitteratur. I boken Not Working argumenterar psykologen Josh Cohen för att det behov av att inte arbeta många av oss har borde erkännas

När drottning Kristina kom till Rom hamnade hon fort i händelsernas centrum. Men spåren efter monarken som blev mecenat är nästan utsuddade. Anna Blennow följer tecknen i jakt på Kristinas identitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Detta drottning Christinas palats är stort. Uti den understa våningen kommer man i en stor sal, beklädd med rikt blommerat rött damast med guldgaloner. I salen är en präktig röd sammetshimmel, och under himmelen är drottningens devis broderad, en Fenix i eld, med en sol över.” Orden tillhör Mårten Törnhielm, svensk adelsman på resa i Europa. Han ska snart lämna Rom, men hoppas få audiens hos drottningen dessförinnan. En kall decemberdag blir det äntligen verklighet. Han följs av en kammartjänare genom rum efter rum, där röda sammetstyg hänger vid varje dörr och lyfts av lakejer när någon passerar. Dörren till drottningens eget rum öppnas. Hon sitt

Segrarna skriver historien. Antikens sju underverk kom till när grekerna förvandlade sitt imperiums mest framstående monument till historiska ikoner. Mattias Berg reflekterar över deras betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Man säger att segraren skriver historien. Men varje sådan segrare har hittills visat sig vara tillfällig. Bygger sina väldiga triumfbågar och krigsminnen – innan någon annan segrare kommer och skriver över den historien. Raserar monument, ibland hela kulturer. Så där får vi sitta bland ruinerna. Tyda spår och tecken efter allt som försvunnit, gått i bitar, bränts eller rövats. Av det grekiska dramat återstår till exempel hela verk av inte fler än tre författare: Aischylos, Sofokles och Euripides. Men även här finns bara en bråkdel kvar – vad gäller Sofokles sju av 120 dramer. Allt det andra, hela det litterära myller vi kan ana i andrahandskällorna, ä

Den Parisbaserade engelska bokhandeln Shakespeare and Company lockar läsande och skrivande pilgrimer från världen över. Anna Thulin reflekterar över vad som gör den så speciell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Var är ärtsoppan?” George Whitman stormar in i sin lägenhet ovanför butiken, högröd om kinderna. Han är 91 år och ägare till den engelska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Från fönstret syns Notre-Dames gotiska spiror. Körsbärsträden står i full blom. Dess söta doft och värmen är tryckande – men själv är jag alldeles kall. Ärtsoppan, var den är? Jo, den har jag nyss skopat ur en gryta som stått framme i trettiogradig värme i närmare en vecka. En gryta med ett grönvitt månlandskap av mögel inuti och en flugkoloni som hovrar ovanför. ”Mögel!” utropar George. ”Mögel är proteiner.” När han ser diskmedlet som jag köpt håller han upp ett darrande finger, som för at

I brev träder avsändarens kropp fram och ett rum för motstridiga, starka känslor byggs upp. Kristofer Folkhammar skickar en hälsning med tips på brevlitteratur från marginalpositioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kära du, nu skriver jag till dig i den mest effektiva form jag vet. Brevet. Jag vänder mig mot dig, och genast har jag frammanat en tydlig riktning och skapat ett slags rum för texten. Och via den riktningen i det rummet: en ton. Rättfram som en malmöitisk höstvind. Som bitig drar fram längs gatorna där vi aldrig hinner ses. Som drar med sig veckodagarnas skräpiga överväganden och snedpackade matkassar, men som med självklarhet också rymmer de stora sorgerna, de kletiga hemligheterna. En sådan ton är det. Som genom sin klara riktning kan hålla många infall samman. Jag anförtror dig något. Brevet är till dig. Och eftersom jag väljer att publicera det, kan det få n

Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Men det är som skuldsatt konsument vi kan börja förstå henne, säger Jimmy Vulovic. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Innan Emma Bovary dör ber hon om att få sin spegel. Blicken riktas in i den kallt ärliga ytan. En människas viktigaste allierade är den som förr eller senare visar sig i spegeln. Det tror jag hon inser där och då. Tårarna faller. Sedan kastar hon sig tillbaka i sängen för att med en djup suck slutligen dö. Arsenik. Hon tog giftet för att fly ett liv som hon aldrig fick men länge låtsades leva. Och liksom fordringarna för det illusoriska liv hon levt kom döden till slut, obevekligt, likt ett fult ansikte upphöjt ”som en skräckbild i de eviga mörkren”. Emma dör mycket olycklig. ”Känn dig själv”, viskar hennes tragiska historia fortfarande mellan rader

Personlighetstesters tillförlitlighet jämförs horoskops. Ändå används de flitigt. Varför? Sociologen Emma Engdahl går tillbaka till det mest använda testet Myers-Briggs Type Indicator för att få svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Gratis personlighetstest. Det tar mindre än tolv minuter. Svara ärligt, även om du inte gillar svaret. Försök att inte vara neutral. Ok, tänker jag. Åtta minuter senare har jag svar på vilken personlighetstyp jag är: en förkämpe som kan förändra världen med bara en idé och bör hålla den lilla gnistan av galenskap vid liv. Det låter som reklam, som en person jag gärna skulle vara. Jag köper även efterföljande lista på bra och dåliga egenskaper. Jag är nyfiken, observant, energisk och entusiastisk. Och nog stämmer det att jag ofta överanalyserar, är känslig och har svårt att ta order. Ändå är det något som skaver. Jag har gjort samma test en gång ti

Den tyska författaren Juli Zeh har en förmåga att skruva lite på verkligheten och åstadkomma en kusligt tänkvärd litteratur. Dan Jönsson tar ett större grepp om hennes författarskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är det förflutna verkligen förflutet? Vad innebär kvantmekanikens teorier om man försöker omsätta dem i verkliga livet? Kan vår tids besatthet av hälsa och fysisk träning vara början på en framväxande, auktoritär mentalitet? Är terapi och terrorism kanske bara olika svar på tomheten i vår civilisation? Är det hyckleri att lära våra barn moral i en värld där konkurrensen råder? Kort sagt, hur nära avgrunden befinner vi oss? När jag läser Juli Zehs romaner blir jag ofta övertygad om att vi i själva verket står mitt i den, bara att vi inte märker det, eftersom även en avgrund numera kan möbleras på ett både ljust och smakfullt sätt och inte avslöjar sitt mörker och si

En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Och det är vår plikt att sätta ord på frånvaron efter Förintelsen. Det menar författaren Elisabeth Åsbrink. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns en scen i Claude Lanzmanns banbrytande dokumentär Shoah som visar historikern Raul Hilberg i sitt arbetsrum i ett vintrigt Vermont. Hilberg är förintelseforskningens föregångare och nestor. Redan 1961 kom hans stora verk The destruction of the European Jews, där han redogör för folkmordets omfattning och struktur utifrån nazisternas egna efterlämnade dokument. I filmscenen sitter Raul Hilberg med ett papper i handen. Det är en typisk trafik-order, en Fahrplananordnung med nummer 587, berättar han, gällande tågtransporter till Treblinka. Hilberg redogör för vad pappret innebär: där framgår hur många som kände till trafik-ordern. Ingenstans står orde

Mexico city är flera städer i en, lager på lager av historiska skeenden som går igen i nya skepnader. Henrik Nilsson tar några av stadens samtida krönikörer till hjälp för att förstå dess dolda sida. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att jag öppnat resväskan och hängt upp kläderna i hotellrummets garderob, sätter jag mig vid skrivbordet och vecklar upp kartan över staden. Vid det här laget är den så sliten att jag tagit med den mer av känslomässiga än praktiska skäl. För att minnas snarare än för att hitta vägen. De stora genomfartslederna hänger på en tråd, det har spillts kaffe över Chapultepec-parken och vissa små torg har för alltid sjunkit ner i kartans söndriga veck. I marginalen står telefonnummer antecknade som numera förmodligen har tagits ur bruk. Sorlet av människor på Calle Madero nedanför är konstant. Gatan är en av de äldsta i Mexico City, den stad som grund

Författaren Philip Pullmans skrivande handlar om att pussla ihop något som gick sönder i mänskligheten för över trehundra år sedan. Skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson berättar mer i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sommaren när jag var åtta år hade jag en upplevelse som bara kan kallas existentiell. Den kom, inte på vägen till Damaskus, men väl till glasskiosken, i dalabyn där jag tillbringade mina skollov. Julidagen var ovanligt het. När jag var nästan framme hände det. Världen tog ett grepp om mig. Jag minns att jag tänkte: det här är inte film! Det är på riktigt! Det händer nu! Jag stirrade på mina sandalklädda fötter – klafs, klafs i den kladdiga asfalten. Och på trafikspegeln i sin gulochsvartrandiga ram.  Allt fanns. Det kan låta banalt, men det var det inte. Jag tror det jag upplevde var det som digitalkonstnären Jenny Odell har kallat ”observati

Pontus Kyander läser Johan Gottschalk Wallerius Hydrologia eller Watturiket från 1748 och reflekterar vetenskapens och konstens sätt att sortera verkligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Vatten som vatten, tänker du: salt havsvatten, sött sjövatten, svalkande regn, kylande snö, vältrande dimma. Överallt är det samma vatten. Vetenskapen lär oss att det är molekylen H2O som i evig kretsgång förändras och blandar sig med än det ena, än det andra: det faller, förångas, stiger, kondenseras, faller igen. Om den saken hade Johan Gottschalk Wallerius en annan mening. Wallerius (1709–1785) hörde till den gustavianska epokens vetenskapliga elit, på ett område som var det ekonomiskt mest betydelsefulla: mineralogin. Han försökte bringa vetenskaplig ordning i den praktiska kunskap och erfarenhet som samlats. Han var Wolffian, anhängare av en förnuftsbaserad akademisk filosofi som vila

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I början av tjugohundratalet stod jag ensam i en mörk kvarterspark i norra München, och stirrade upp mot ett väl upplyst kupolformat fönster på andra sidan. Hustru och barn hade jag lämnat i pensionatsängarna nere vid Leopoldstrasses triumfbåge. Så vad hade väl då jag i en bayersk parkdunge att göra om natten, spionerande in genom andra människors fönster? Bakom dessa rutor levde den svenske poeten Bertil Malmberg under de för honom besvärliga åren 1917 till 1927. Biografierna brukar kalla det en ateljévåning. Det malmbergska hemmet har av slumpen överlevt också nästa världskrig med dess zig-zaggande bombmattor. Vartannat hus står, i ful modern efterkrigsstil, vartannat i gammal skön wilhelminsk och med minnesskylt öv

Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Varför är det så svårt att tala om det som betytt allra mest, också böcker? Därför att man är rädd att avslöja sitt innersta, förstås, och finna det banalt. Men om det skulle vara så, så är det inte Anna-Lisa Wärnlöfs fel. Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf, med signaturen Claque, hade varit karl, så hade hon stått ordentligt synlig på klassikerhyllan: avdelningen stilister, mellan Per Rådström och Claes Hylinger.  Visst skulle det vara så! Men förklädd till flickbok och kåseri är Claque för alltid utstraffad från den riktiga litteraturen. Ha. På ofattbara sju år, 1958-1965  skriver hon de fyra romanerna om Pe

Hur ska man kunna glömma och gå vidare om det inte finns något att glömma? Mattias Hagberg reflekterar över den ryska historiens dimridåer och över litteraturens sätt att försöka skingra dem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Jag minns inte vilken dag jag är född… eller ens vilket år… Allt som har med mig att göra är ungefärligt. Jag har inte hittat några som helst dokument. Jag finns och jag finns inte. Jag minns ingenting och jag minns allt.” Orden tillhör Maria, en av rösterna i nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj bok ”Tiden second hand”. Det är några rader som i ett enda slag naglar fast den ryska kulturens belägenhet, och som pekar på den osäkerhet som råder kring allt som har med dåtiden att göra i det postsovjetiska samhället. I Ryssland är minnet ett gungfly, ett osäkert och farligt territorium, en okänd terräng. Närmast en vit fläck. ”Kan detta verkligen intressera någon”, frågar sig en annan av Svetlana Aleksijevitj informanter. ”Vårt land är borta och kommer aldrig mer att finnas,

Dan Jönsson reflekterar över Nobelpristagaren Peter Handkes estetik i ljuset av debatten om hans Nobelpris, där principerna riskerar att stå i vägen för både tänkandet och läsandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I sin roman ”Långsam hemkomst” börjar Peter Handke med en lång panorering över ett floddelta i Alaska, sett genom huvudpersonen, geologen Valentin Sorgers ögon. Det flacka, storslagna arktiska landskapet verkar upphäva alla gränser och skillnader, det som är avlägset tycks nära, flodens vattenspeglar smälter samman med himlen och, tycks det, med betraktarens eget väsen: ”för ett ögonblick hade han inom sig känt kraften att skjuta ut sig själv som en helhet i den ljusa horisonten och där för alltid uppgå i omöjligheten att skilja himmel från jord”. Detta ”uppgående i omöjligheten” blir ett grundackord, en bild som får beskriva Sorgers hela livssituation där han, vils