Obs

Hur ska man kunna glömma och gå vidare om det inte finns något att glömma? Mattias Hagberg reflekterar över den ryska historiens dimridåer och över litteraturens sätt att försöka skingra dem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Jag minns inte vilken dag jag är född… eller ens vilket år… Allt som har med mig att göra är ungefärligt. Jag har inte hittat några som helst dokument. Jag finns och jag finns inte. Jag minns ingenting och jag minns allt.” Orden tillhör Maria, en av rösterna i nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj bok ”Tiden second hand”. Det är några rader som i ett enda slag naglar fast den ryska kulturens belägenhet, och som pekar på den osäkerhet som råder kring allt som har med dåtiden att göra i det postsovjetiska samhället. I Ryssland är minnet ett gungfly, ett osäkert och farligt territorium, en okänd terräng. Närmast en vit fläck. ”Kan detta verkligen intressera någon”, frågar sig en annan av Svetlana Aleksijevitj informanter. ”Vårt land är borta och kommer aldrig mer att finnas,