Obs

Att vara sentimental är att ha dålig smak, att vara kladdig och vulgär. Eller? Handlar kanske föraktet för sentimentalitet mer om en beröringsskräck för känslor i stort? funderar Elisabeth Hjorth. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången 2018. Ett språk som kommer med modersmjölken rinner i ådrorna, rinner mellan fingrarna ut på pappret. Det går inte att skriva sig ur. Jag undrar varför ensamheten i mitt språk är så förgörande. Jag undrar varför stumheten känns som en olycklig tillflykt. Den första kärleken saknar spår av sentimentalitet. Den uttrycks som begär, anknytning, förspråklighet eller lycka. Barnet vid bröstet älskar med en rå, djurisk kärlek. Inte sentimental. Ordet modersmjölk, däremot, har en sentimental klang. Och den ikoniska bilden av det ammande barnet väcker förstörelselusta. Läckande uppsvällda och oigenkännliga bröst, stelnade fläckar

Berördhetens centrala position inom teatern kan ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap, säger teaterforskaren Kent Sjöström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Redan 1990 skrev teaterkritikern Leif Zern att ”Årets kritiska klyscha har med kraft hunnit etablera sig: berörd. Det går inte en dag utan att någon recensent påstår sig vara berörd eller oberörd”. Nästan 30 år senare är termen fortfarande en kraftfull kvalitetsmarkör i teaterdiskussionen. Det intressanta är att denna kvalitet, att beröras, ofta ses som ett så självklart kriterium på den goda teaterupplevelsen. Att diskutera denna drabbande upplevelse, och värdet i den, kan upplevas som ett angrepp på teaterns kärna, och även på människans känsloliv och humanistiska grundvärderingar överhuvudtaget. Men jag vill snarare granska hur vil

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som

Ilska ses som förklaringen till många av samtidens problem. Men vreden kan också vara ett nödvändigt verktyg för att hantera och motverka rasism, konstaterar Valerie Kyeyune Backström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången 2018. När mörkret faller fantiserar jag om brinnande eldar och ond bråd död, frossar i populärkultur där vendettan serveras iskall eller varm som blod. Tröstar mig med filmen ”The Revenants” vemodigt utdragna vedergällning i vildmarken, renar mig från alla oförrätter som byggt bo i kroppen med att lyssna på det ökända ljudklipp där skådespelaren Christian Bale skriker förolämpningar på en medarbetare under en inspelning. Känner vreden porla i kroppen som en ren, vacker ström.  Min vrede är inte som andras, det finns inget utrymme för den i offentligheten. Jag tänker ofta på vreden som en kraft. En varningsklocka. Ibland, en vän

I denna essä från 2013 läser Isabelle Ståhl Sara Danius bok "Den blå tvålen" och funderar över romanens relation till verkligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är från 2013. Danius börjar med Boticellis målning Venus födelse från 1480-talet. Man kastar en enda blick på kvinnan på bilden och inser att hon inte är av denna världen. Hon kommer inte att dö, inte bli sjuk, inte känna smärta, eftersom hennes existens är förlagd till en tid bortom den jordiska. Hennes mjölkvita kropp är uppstigen ur mytens vatten på det rosa snäckskalet. Det är visserligen en kropp, men samtidigt bara en allegori, en bild som symboliserar skönhet, ungdom, fruktbarhet och begär. Samma modell arbetade det sena sjuttonhundratalets idealistiska romanförfattare efter.  Idealismen tillbad det goda, eviga, sköna och dygdiga: karaktärerna hade ädla känslor och uppbyggliga karaktärer, som  hämtade

På ett bibliotek i Lissabon får Henrik Nilsson syn på Peter Handkes långdikt "Dikt till varaktigheten". Det blir ett avgörande möte i denna essä om det beständiga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är från 2014. På konstmuseet Davids Samling i Köpenhamn finns en indisk miniatyrmålning från mitten av 1700-talet. Den tillskrivs Faiz Allah, en av de många talangfulla konstnärer som arbetade vid provinshoven på den tiden. Målningen, som föreställer haremsträdgårdar omgivna av palatsbyggnader, myllrar av detaljer – fontäner och terrasser, sirligt utformade pelare och fåglar av olika slag. Konkubinerna fördriver tiden med att röka vattenpipa och plocka blommor medan de väntar på den furste som färdas på en elefant längre bort. Mörka vinterdagar då alla färger tycks ha sköljts bort från gatorna tycker jag om att gå upp på den översta våningen på museet vid Kongens Have och

Vergilius "Georgica" är en cirka 2050 år gammal guide till att bruka jorden. Dan Jönsson använder den för att utforska vår djupa relation till marken vi går på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En bekant till mig brukar säga att det är nyttigt att få i sig lite jord ibland. Det ska vara bra för metabolismen och dessutom är det ju en känd sak att gravida kvinnor ofta blir sugna på just att äta jord. Faktum är att jag tror det finns ett djupare skäl till det där suget, något som inte bara har att göra med att kroppen signalerar brist på vissa mineraler utan bottnar i något långt mer primitivt, en urdrift. Njutningen i att ligga och rensa en rabatt eller ett trädgårdsland handlar ju bara delvis om att skapa ordning bland perenner och köksväxter – den består minst lika mycket i att släppa på den inpiskade rädslan för att smutsa ner sig, få känna leran kladda mellan fingrarna, jord

I september 2019 gick han ut ur bilden, fotografen och filmaren Robert Frank, 94 år gammal. Många förknippar honom med den banbrytande fotoboken The Americans. Andra med hans sönderrispade collage. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Robert Frank skrek jag och sträckte ut kameran från spårvagnen i en uppförsbacke i Lissabon. Bilderna blev väl så där, men inte på länge hade jag känt mig så direkt inspirerad som efter att ha sett hans utställning Hold still keep going. Robert Frank, alla trasiga fotografiers pappa, reste runt i sjask-Amerika på femtiotalet och utan att egentligen tappa sin egen skärpa lät han bilderna bli så där skeva kantiga skenbart ofokuserade och planlösa. Flimrande teve mot kal vägg är lika med gränslös leda i litet motellrum. Jag vet, sen har alla bilder sett ut så, men då hade Robert Frank övergått  till att dokumentera  sin lägenhet på Bleecker St

För att förstå gamla texter måste vi först låta dem vara döda och sedan väcka dem till liv. Ola Wikander ger sin syn på hur vi kan närma oss berättelser från forna tider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Varför skall man studera gamla texter?” frågar man ibland, med ett slags outsagd förförståelse att världen väl egentligen började 1945 (eller kanske till och med 1991 eller 2001). När jag inleder min undervisning i bibelhebreiska brukar jag inte sällan tala om möjligheten sådana texter ger att komma nära forna tiders tankar och människor, att överbrygga avståndet mellan dem och oss – och för en stund rycka oss ur den idéhistoriska dvala som identifierar modernt med gott. Det kan handla om texter som präglat stora delar av mänsklighetens idéhistoria. Så är det med de bekanta och ständigt lästa religiösa urkunder som man helt inte kan tänka bort ur vår tankevärld. I synnerhet d

Den 2013 bortgångne poeten Ola Julén gjorde starkt avtryck med debuten "Orissa". Hans vän Kristian Fredén reflekterar över hur de allmänt hållna raderna skapar ett starkt personligt band till läsaren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I essän Från ångest till språk diskuterade den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot problemet med att skildra sin ensamhet genom språket, detta medel för gemenskap. Som han skriver är ordet ”ensam” lika allmänt som ordet ”bröd”. Så hur kan man då trots allt gå bortom det allmänna och skildra sin egna, unika ensamhet och smärta i text? Denna problematik är central i poeten Ola Juléns sparsmakade produktion. 1999 publicerades hans bok "Orissa" på det lilla nystartade förlaget Ink i Stockholm. Den består av ytterst korta dikter, om de nu ens ska kallas dikter. Snarare utgör "Orissa" en enda lång dikt. Eller lång och lång. Vad vi har att

Det pratas mycket om skolan och hur undervisningen egentligen borde se ut. För att frågan ska bli meningsfull måste man dock börja från början: Vad är egentligen syftet med skolan överhuvudtaget? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den svenska skoldebatten framförs inte sällan åsikten att skolan inte ska fostra eleverna utan att det är ett jobb för föräldrarna. Det är en underlig idé eftersom det faktiskt inte går att interagera med andra människor utan att överföra normer och förmedla idéer om önskvärda beteenden. Att skolan också ska fostra och inte bara förmedla faktakunskaper har dessutom en lång tradition. Karaktärsdaning har varit ett viktigt inslag i både teori och praktik inom undervisning sedan det antika Grekland. Ofta har det handlat om att fostra till disciplin och underkastelse under auktoritet men tankarna om att genom utbildningen ge människor förmåga att leva i

Jokern har inte ett förflutet eller ens en identitet, han har flera som han konstant pendlar mellan. Jimmy Håkansson reflekterar över den leende mannens betydelse i Batmans universum. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Våren 1940 är det premiär för en ny serietidning. Huvudpersonen Bruce Wayne debuterade egentligen året före, då som en excentrisk miljonär som bearbetar sina föräldrars mord genom att klä ut sig till en fladdermus och bekämpa brott. Men det är i det första numret av “Batman” som vi får träffa en flinande gangster som stjäl juveler och mördar sina offer på exakta klockslag. I slutet av berättelsen drar skurken kniv och gör ett utfall mot den rättrådige hämnaren. Men i stället för att sticka ner hjälten snubblar han och hugger sig själv i bröstet. Det var inte tänkt att Jokern skulle överleva sitt möte med Batman. Han var bara en dussinskurk som läsaren skulle glöm

Museer handlar oftast om saker och ytterst sällan om enskilda individer. Men kan man ens föreställa sig ett museum som skildrar en person lika djuplodande som en rysk roman? undrar Mattias Berg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varför finns inget rejält biografiskt museum i Sverige, med fullt fokus på en människa snarare än saker?  Ett som till exempel kretsar kring Drottning Kristina, Alva Myrdal, Zlatan Ibrahimovic, Heliga Birgitta, Olof Palme, Hedvig Eleonora eller kanske upptäckaren Sten Bergman. Gestalter tillräckligt magnifika och mångfacetterade för att bära en – större eller mindre – kulturinstitution på egen hand. Dessutom ofta klart kontroversiella. I det utrymmet, mellan för och mot, fördomar och fakta, dyrkan och hat, kunde besökaren själv träda in: få göra sin egen analys av personen ifråga. I bästa fall skapades då en helt ny sorts museiupplevelse med möjlighet

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma. Att vi bara inte är uppmärksamma nog. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in?  Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kopior, dubbletter och kloner har varit ett vanligt inslag i litteraturen sedan 1800-talet. Författaren Gabriella Håkansson funderar på varför dubbelgångaren nu går igen i samtida tv-serier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här är en repris från 2018. En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur. ”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han ä

Rosen återkommer många gånger genom poesihistorien, men dess funktion varierar. Litteraturvetaren Karin Nykvist reflekterar över rosor och repetition. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros

Historiska personer får sällan vila i fred. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över dragkampen om de döda, och hur den syftar till att förändra både dåtid, nutid och framtid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Sylvassa svärd skär igenom vrålande kroppar… De döendes blod väller fram längs den torra jorden. I den sjuttonde sången av ”Illiaden” tar Homeros med oss till ett slagfält där greker och trojaner drabbar samman i en fruktansvärd kamp på liv och död. Men vad är det egentligen de kämpar om? Vi tar oss närmare och finner snart att de stridande sliter och drar i en redan livlös kropp. Det är ett motiv som återkommer ständigt i den antika litteraturen: de levande går i strid med varandra … om de döda. De både dödar och dör i de redan dödas namn. De grekiska författarna ringar in de våldsamma passioner som förenar de levande med de döda

Våra liv beskrivs ofta som en obönhörlig framåtrörelse på en enkelriktad väg. Men stämmer bilden? I ljuset av en svår förlust reflekterar författaren Ester Roxberg över livets återkommande loopar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som tonåring hade jag en vän som jag beundrade så mycket att jag såg henne som övernaturlig. Hon var sig själv på ett äkta sätt, tog fram det bästa i människor omkring henne. Hon var en sådan du vill ha med dig i en nödsituation. Hon skulle klara allt, hon som kunde springa lika fort som en antilop. Min debutbok ”Antiloper” från 2011 handlar om henne och om den lilla människan inuti henne som vi aldrig lärde känna. Om hur livet som väntade oss efter studenten bara tog slut.Min bästa vän har varit död sedan hon tog sitt liv som artonåring en februarikväll år 2006. När jag skrev boken om henne tänkte jag mig döden som en loop som bryts av på mitten, en

Vad var det som hände med författaren Lars Jakobson 2010? Och har det fått för betydelse för hans fortsatta litteratur? Det reflekterar författaren Stefan Lindberg över i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den svenske författaren Lars Jakobson levde mellan 1959 och 2010. Ändå fortsätter böckerna att komma ut, alla formgivna som vore de en del av Forums klassikerserie. Svaret på hur det kan gå till finner vi i essäsamlingen ”Effekter” från 2011 där en viss Joan Bravais i förordet skriver att ”Lars Jakobson var roman- och novellförfattare”. Bravais påstår att Jakobson före sin död efterskänkt sina disketter och färdiga texter för att hon, tillsammans med deras gemensamma förläggare Magnus Bergh, ska se till att de publiceras. Vi får oss till livs något kort om hans biografi, som åtminstone delvis verkar stämma. Jakobson ska under sina sista år ha bott i Grekland med s

Resa genom Maggioland. Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson tar bland annat Michel Foucault till hjälp för att förstå platserna i Veronica Maggios texter och musikvideor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Veronica Maggios låt ”Jag kommer” på succéalbumet, Satan i gatan, från 2011, blev en riktig hit. Ändå kallar Maggio den för en problemlåt i sin självbiografiska bok Allt är för bra nu från 2017. Den var nämligen ingen lättskriven låt som bara kom. Men väl färdig känns den som om den bara kom. Det är som om den förökar sig själv, när den insisterar och rytmiskt upprepar sitt ”Jag kommer”. Men det är också som om den ena bilden liksom glider över och vidare in i den andra, tills de tillsammans formar en hel räcka bilder, som på sätt och vis är varandras varianter: ”I taxin, i trappen, i hissen, i hallen”. Taxin, trappan, hissen och hallen är allesamman varianter på vad den