Obs

Med avstamp i den exiliranske artisten Mohsen Namjoos tankar om nostalgi reflekterar Marjaneh Bakhtiari över smärtan i denna dåtidslängtan. Och över vad som kan stå på spel i en enkel brottningsmatch. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Många människor i exil lever ständigt med det förflutna. Antingen som en skugga eller som en snara. Speciellt om det rör sig om en traumatisk historia och den sorts trauma det skapar: ett liv med det obearbetade och det som kanske inte ens går att bearbeta. Erfarenheter som gör samtiden oupplösligt förbunden med det förgångna. Ett aldrig realiserat liv håller sinnena i sitt grepp.Den iranske musikern Mohsen Namjoo som lever i exil i USA beskriver iranier som kroniskt nostalgiska, beroende av ”sorgen över det förgångna”. Ett beroende och en smärta som utvecklats till en epidemi. ”Vad är detta förflutna och varför slä

Författaren och skribenten Kristoffer Leandoer berättar hur landsflykt närmast blivit en del av folksjälen hos albanerna, som just därför kan spegla sig en svensk klassiker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Landets inhemska namn, Shqiperia, betyder Örnarnas rike och kungsörnen är landets nationalfågel, men den fågel som pryder landets flagga är ingen kungsörn utan ett heraldiskt fabeldjur: den dubbelhövdade örnen. Den albanska flaggan vänder alltså blicken åt två håll samtidigt, och frågan är om det inte är ganska passande för en nation som alltid varit, och fortfarande är, en dubbelriktad dröm.Albanska är modersmål för 6 miljoner albaner. Av dessa bor bara en tredjedel innanför staten Albaniens nuvarande gränser. Språket har talats sen urminnes tider, men ett enhetligt skriftspråk fick man först 1908. På en konferens i nuvarande Nordmakedonien

Man kan lära sig språket, och de kulturella koderna, men att verkligen träda in i en annan kulturell identitet är svårare än så. Dan Jönsson reflekterar över svårigheter, på hemmaplan och långt borta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag minns blicken. Dimmig och enögd. Det var grisfest i byn, årets tema var sjörövare och vi stod och hämtade luft ute på trappan till gamla Folkets Hus när han plötsligt vände sig mot mig med en svart blick ur den blinda ögonlappen: ”ådu ska hålla flabben jävla nollåtta!”. Jag kände hur tygpapegojan på min axel ryckte till, liksom i chock medan jag sluddrande försökte försvara mig med att jag faktiskt hade bott i den här byn i tjugofem år och i Skåne hela mitt liv, men det räckte inte tydligen. Inte förrän Janet i kiosken grep in och utbrast, på sin vackraste Eslövsdialekt: ”Dan e min granne!”. Det räddade mig från den i luften hängande smockan, m

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-03-14.Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk utren

Paul Feyerabend är berömd för sin syn på den naturvetenskapliga metoden som ett anarkistiskt sammelsurium av metoder. Men Kim Solin berättar om ett meddelande från andra sidan skapar osäkerhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns två vanliga sätt att missförstå vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend, ett om man inte läst honom och ett om man läst honom. Han mest berömda bok och den som förlänat honom en plats i filosofihistorien heter Against method, eller på svenska: Mot metodtvånget: utkast till en anarkistisk vetenskapsteori. Och det hör man ju, vad är en anarkist om inte en relativist som inte tror på någonting och som med postmodernistiska illusionstrick vill dra undan fundamenten för vår förståelse? Lägg till anekdoten om att Feyerabend under en biltur blivit så förbannad över en filosofisk meningsskiljaktighet att han stannat bilen, slängt ut sin medpassagerare och h

I festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är både farligt och nödvändigt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en fest där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade.”Jag misstänker att Arthur Rimbaud – den franske 1800-tals poeten som blott var nitton år gammal när han skrev dessa rader – sätter fingret på en ganska så vanlig känsla. För många människor går det i alla fall en skiljelinje mellan ett förflutet som levts i festens tecken och en nutid som helt låtit festen glida ur händerna. En skiljelinje mellan ett liv som placerat lusten högst upp på tillvarons dagordning, och ett liv som i stället blivit inriktat på att undvika olust.Inte sällan infinner sig denna gräns i den så kallade övergången mellan ungdom och vuxendom. Som den dag då barnet själv bl

Om man ska tro litteraturen intar gråten en central del i ett människoliv. Hur ska den som inte lyckas fälla några tårar förhålla sig till det? Malin Nord funderar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I de jämtländska landskap där jag växte upp tycktes generationers slit för att överleva finnas kvar i det kollektiva medvetandet. Man ska lära sig att åka skidor. Man hugger sin egen ved. Och om man faller så torkar man tårarna, reser sig och går vidare.I den här andan uppfostrades även jag. Som barn hjälpte jag ofta till hemma, och vedtravning var den uppgift som jag tog på största allvar. På vedbacken sköt pappa kubbarna mot klyvens gnisslande knivar, medan jag stod vid slutet av rullbandet och ordnade vedträna i en stadig hög på skoterkälken. Framme vid vårt hus kilade jag ner i pannrummet för att ta emot när pappa kastade in dem genom källarfönstret. När allt var inne åkte pappa

Klockorna var inte bara ett mätinstrument. De förändrade hela vår uppfattning om tid. Thomas Steinfeld funderar på hur det tickar i oss idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I början av Jules Vernes roman “Jorden runt på 80 dagar” sitter en rik engelsman i sin fåtölj. Fötterna i blänkande skor placerade precis intill varandra, nacken är sträckt, huvudet höjt. Phileas Fogg inväntar sin nya betjänt. Hans ögon är riktade mot en komplicerad klocka, som visar timmarna, minuterna, sekunderna, dagarna, månaderna och åren. Den nya betjänten träder in, det visar sig att han är en fransman av varierande talanger, inte minst som cirkusartist och brandman. Men mannen med klockan fattar tycke för denna livets konstnär. Och så börjar en uppfostran: Betjäntens första uppgift blir att ställa sitt enorma fickur efter sin nya arbetsgivares kronografiska underverk. Fickuret hade gått med en förs

Vandringssägner skapade flera gånger hysteri i den sovjetiska vardagen. Morris Wikström spårar myter vars ekon hörs än idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 19 december 1937 utbröt panik i Sovjetunionen. Det fanns såklart gott om skäl att vara rädd, åren då Stalins terror nådde sin kulmen. Men paniken som bröt ut just den 19 december 1937 handlade inte om tvångsförvisningar och avrättningar utan om de nya omslagen till de sovjetiska skolelevernas skrivböcker. Omslagen var framtagna för att högtidlighålla den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins dödsdag och gestaltade olika scener ur poetens liv. Men när eleverna kom till skolan i slutet av december blev de genast beordrade att riva bort omslagen. Det hade uppdagats att flera av dem innehöll symboler som inte alls tycktes högtidlighålla minnet av Pusjkin, utan tvärtom antingen kritiserade sovjetmakten genom dolda budska

Den första bernadotten på tronen behövde liksom dagens kung en pr-apparat för att fastställa sin image. Men i övrigt var projekten väsensskilda, konstaterar Malin Krutmeijer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kungars och drottningars jobb är representation, brukar man ju säga. Men vad innebär det att representera ett land? Det måste framstå som att kungligheterna är i takt med tidsandan, vilket har betytt olika saker genom historien. Den enväldige franske kungen Ludvig XIV kallade sturskt sig själv för ”Solkungen”: alltings centrum och värmekälla.I Sverige är den förste Bernadotte-kungen och hans ättling Carl XVI Gustaf båda exempel på ett mindre bombastiskt image-byggande. De har det gemensamt att det krävde en hel pr-apparat.När Carl XVI Gustaf tillträdde 1973 började han och hans rådgivare omedelbart fila på hans image. Vilken sorts kung skulle han presenteras som? En kultur-

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020.”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss.”Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörd

Kampen mellan natur och människa speglas i såväl Sara Lidmans romaner som 1600-talets nederländska landskapsmåleri. Verk som kan få oss att se vår omgivning i ett nytt ljus, menar Erik Lindman Mata. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt barndomshtem är omringat av åkrar. När jag växte upp odlades det år efter år vete, råg, korn, raps och lin runt omkring mig; österut tog skogen vid.Landskapet var alltid självklart för mig. Jag tänkte aldrig på det. Det fanns skog och det fanns åker. Men för några år sedan hände nåt: en liten bit av den södra åkern styckades av och ett två meter högt stängsel restes. Innanför var det, förvirrande nog, bara samma åker som utanför. Först senare insåg jag att det var en liten granodling som hade anlagts där. I det läget hade jag redan vant mig vid det nya landskapet.På samma sätt vänjer vi oss hela tiden vid det som alldeles nyss omformats och som

Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem kan jag egentligen lita på? Hur kan jag någonsin vara säker på att mina medmänniskor inte bedrar mig?Skräcken för att bli lurad tycks ha plågat människan i alla tider. På ganska så goda grunder, måste man tyvärr säga. För det första så har vi som släkte visat att vi inte bara är förmögna att ljuga, utan också att vi ganska så ofta är benägna att göra det. För det andra så kan vi faktiskt aldrig helt säkert veta vad som pågår bakom vår nästas pannben.Det är med andra ord inte underligt, att vi genom historien utvecklat en lång rad raffinerade metoder för att kunna blicka in i varandras huvuden. Människans strävan efter kunskap visar sig här rymma en minst sagt otäck skuggsida.

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2020. 6040 sidor upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i. Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett e

Å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet. Mystikens två poler leder till språkets yttersta gränser. Ingen romanförfattare förstår det bättre än Don DeLillo, menar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mot slutet av Don DeLillos mästerliga roman ”White Noise” passerar några ord nästan obemärkt förbi: the clouds of unknowing – moln av ovetskap, i den svenska översättningen. Orden kastas fram i en konversation mellan romanens huvudpersoner, den desillusionerade universitetsläraren Jack Gladney och hans kollega och evige samtalspartner Murrey. De pratar, som alltid, om stort och smått, om livet och döden. Och de talar om Jacks yngsta son, Wilder, när Murrey plötsligt säger: ”Så lyckligt lottad han är. Ett moln av ovetskap, en allsmäktig liten person. Barnet är allt, den vuxne ingenting. Hela ens liv går ut på att reda ut den konflikten. Undra på att vi är förvirrade

Erik Johan Stagnelius dog 29 år gammal och i kroppsligt förfall. Men i fantasin kunde han bryta de bojor materien fjättrat honom med. Anders Olsson reflekterar över hur det gick till. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns i den moderna litteraturen två beprövade sätt att omvandla begäret till skrift, antingen svälta ut det eller övertrumfa det. Antingen askesens eller övermåttets väg. För vår tids svältkonstnärer, en Kafka, en Simone Weil eller en Joyce Carol Oates är den förra vägen given. Fångenskapen i köttet omvandlas i skriftens frihet. Men om Stagnelius förblir kärlekens stora sångare i vår litteratur beror det mycket på att han fortfarande kan tänka sig en väg från det jordiska till det himmelska. Metafysiken är inte död. Tilltalet till hans musa Amanda överskrider gränsen.När Stagnelius vänder sig till högre makter får han genomgående också gensvar, som ger kraft a

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-12-22.De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: ”Det luktar.” Några höll för näsan: ”Usch, vad det stinker.”Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt.Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlös

Allt som rör dofter är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för synen och hörseln. Malin Krutmeijer funderar på vad vi går miste om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016-02-16.I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna.En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen seglade upp som civilisationens och förnuft

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-20.Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor – där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig.Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit nat

Tiden har uppfattats olika genom olika epoker och kanske står vi just inför en ny sådan förändring i tidsuppfattning. Dan Jönsson reflekterar över vad det gör med oss. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att när den irakiska armén 2017 återtog staden Mosul, som då i tre år hade varit ett av de starkaste fästena för den Islamiska Statens kalifat, så hittade man i en av IS övergivna skolor bland annat en lärobok i engelska där ordet ”time”, tid, illustrerades med bilden av en klocka apterad på en bomb. Historien låter lite för bra för att vara sann – men även myter handlar ju ofta om att beskriva verkligheten. I detta fall den existentiella avgrunden mellan den västliga civilisationens prosaiska klocktid och den tid som omger de utvalda i en apokalyptisk sekt; de moderna klockornas regim som alltså måste sprängas i luften för att ge plats åt kalifatets oföränderliga nu. Evi