Obs

När saker inte är på riktigt kan vi verkligen ge oss hän. Ulf Karl Olov Nilsson hör ett mord begås och funderar över fiktionens kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tror vi att det som händer på teater eller film är verkligt? Knappast. Ändå bygger fiktionen på ett slags överenskommelse mellan skådespelare och teaterpublik om att handlingen faktiskt är verklig. Det är därför som publiken brister ut i skratt om en skådespelare som spelar död drabbas av en hostattack. Och av samma skäl betraktar vi aningen skeptiskt hur någon i en film beställer in mat men så sällan äter den. Vi liksom längtar efter att avslöja dem – utan att det egentligen finns något att avslöja! ”Jo jo, vi vet nog varför ni inte äter: ni är inte hungriga, ni är ju skådespelare!” Lika misstänksamt betraktar vi dem när de kräks, urinerar eller kopulerar.Franske psykoanalytikern Octave Mannoni myntade i

Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gräns

Måste vi göra oss blinda för att stå ut i en orolig värld? Författaren Ann Lagerhammar funderar över hur den destruktiva normaliteten kan få fäste. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I den portugisiske Nobelpristagaren José Saramagos roman Blindheten från 1995, drabbas en hel stad av en oförklarlig blindhet. Den kommer plötsligt. Invånarna drabbas mitt i steget, i bilen, i sängen, på bussen. En sitter vid ratten på väg till jobbet och väntar på grönt ljus, en är på väg till sin bokhylla för att bland de medicinska böckerna försöka finna svaret på denna mystiska åkomma, en sträcker behagfullt ut sig i sängen på ett hotellrum efter ett hemligt möte med sin älskare. De drabbade uppvisar inte några sjukdomstecken, deras ögon är friska, regnbågshinnan klart tecknad, senhinnan vit och kompakt som porslin. De borde se men de ser inte.De har helt enkelt förlorat förmågan att se.Saramago

Poesin är det som försvinner vid översättning, sägs det. Men översätter vi inte alla hela tiden? Jonas Rasmussen söker efter ett gemensamt modersmål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Från radion i köket kommer dagligen nyheter om konflikter världen över. Och mitt i allt det här tänker jag på något så banalt som träd.När jag hör eller läser ordet ”träd” tänker jag på björken vid vägen utanför mitt barndomshem – hur vi klättrade i den; hur den svartvita barken kändes mot fingrarna; hur det svajade när man var 15 meter upp och kunde se vårt hustak uppifrån. En skogsbrukare gör sig säkert helt andra bilder i huvudet: för hen är ett träd kanske lika mycket en kapad stam redo att förädlas till virke. Och en arborist får säkert helt andra associationer.Jag arbetar som översättare och det brukar sägas att översättning handlar om att överbrygga språkliga, kulturella och nationella gräns

Stor i Tyskland och bannad i Sverige, på tvärs mot sin tid och typiskt för densamma. Ann Lingebrandt reflekterar över den motsägelsefulle Ola Hansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Våren 1901 skriver Ola Hansson ett anklagande brev till prins Ludwig av Bayern, den blivande Ludwig III. Det inleds en utredning, som kommer fram till att brevskrivaren är ”ofarlig”. Men det fortsätter postas klagomål från den skånske författaren och hans hustru Laura Marholm, med beskyllningar om svek, spionage och konspirationer. Kungligheter har gaddat sig samman för att ruinera paret Hansson; ett påvligt sändebud ska rentav ha försökt förgifta författaren. I en polisrapport stämplas både mannen och hustrun som sinnessjuka och det konstateras att de knappt har pengar till mat, men dricker 8 liter öl om dagen. Så småningom, sedan Laura Marholm först tvångsinternerats, utvisas de ur Bayern. Deras

Om dagens bokmarknad metadels består av 1800-talsromaner, vad är då en modern roman? Mattias Hagberg försöker skilja äpplen från päron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det börjar med en röst, en röst som förefaller komma ur tomma intet: ”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa. En frånstötande människa.”Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, om en namnlös, ensam och bitter man, är omöjlig att värja sig mot. Monologen är påträngande och andfådd; orden väller fram över sidorna; budskapet är svårfångat och motsägelsefullt, men rösten är ändå, på något märkligt sätt, övertygande. Stämman, som kommer mot mig som läsare, är självisk och karaktärslös, den koketterar gärna med sina egna tillkortakommanden och med sin förkärlek för det låga, lidelsefulla och irrationella.Dostojevskij slår an en ton som på en och samma gång känns uppriktig och lögnaktig, int

Hur är det att vara ryss i Sverige i dag? Gabriel Lindén synar sin kulturella identitet i sömmarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Jag förstår ingenting av det prästen säger. Det har jag aldrig gjort. Trots att jag stått här i drygt 30 år nu. Rökelser och obegripliga psalmer yr omkring mig. När min mormor kom till Stockholm var detta den plats som tog emot henne.Det var här, i en anonym källarlokal på Birgerjarlsgatan i Stockholm, som hon hittade tillbaka till sitt modersmål och samtidigt började navigera genom 1950-talets Sverige. Platsen är även känd som Kristi förklarings ortodoxa kyrka. Eller som vi alltid sagt i min familj: ryska kyrkan.Jag kommer tillbaka hit för att tända ett ljus för mormor ibland. Oftast står jag med huvudet nedböjt mot prästen för det är så alla gör. När jag var liten brukade mormor väsa ”böj” och trycka ned mitt huv

En plats kan vara lika betydelsefull som relationen till en människa. Nazanin Raissi hittar ett ord som uttrycker smärtan i att älska en plats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om eftersommaren är nätterna klara och luften ren. Formationer av flyttande fåglar drar fram över utspridda gråa tegelhus med platta tak. I ravinerna nära källorna växer snår av träd – cypress, en och poppel. Torra dalgångar och karga klippor omsluter kransar av fruktträdgårdar. Horisonten är bruten och det högsta berget är en utslocknad vulkan. Det är 810 kilometer till havet. Jag minns ljuset, stenarna och färgerna – kalkvit, malakitgrönt, bergblått och matt turkos. Min första kärlek var en plats, som inte går att återvända till.Vi är omgivna av dem, platserna skriver filosofen Edward S Casey. Vi lever i dem, delar dem med andra, förlorar dem och dör i dem. Men vad är ens en plats? Är det ett landskap?

Emily Dickinson (18301886) är berömd för sitt instängda liv och sin vidöppna poesi. Ulf Karl Olov Nilsson tolkar mångtydigheten i hennes slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är maj månad 1886 och amerikanska poeten Emily Dickinson ligger på sitt yttersta. Hon har just skrivit sitt livs allra sista brev. Det består av några ynka ord och skickas med postgången till hennes kusiner, systrarna Norcross. Brevet lyder i sin helhet: ”Dear Cousins, Called back, Emily”.Called back, hur översätter man det? ”Kallad tillbaka” kanske, även om det saknar all poetisk finess. Samma två ord är för övrigt inristade på poetens enkla gravsten. Kallad tillbaka till vad? Och från vad? Kände hon sig i ett vitalt ögonblick kallad tillbaka till jordelivet efter att ha närmat sig eftervärlden? Eller ville hon meddela kallelsen tillbaka till oändligheten, det tillstånd som finns innan livet? Till

Vad är en poets slutord? Dikterna eller ett sms som skickas från sjukhuset? Håkan Sandell berättar om orden som gav frid åt ett land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En sensommarkväll 2013 rullar en ambulans med påslagna blåljus genom Dublin, bort från teaterdistriktet, söderut i riktning Englandsfärjorna, på väg till Blackrock-sjukhuset. På britsen ligger Seamus Heaney. Irlands mest namnkunniga poet efter Yeats. Nobelprismottagare 1995. Hans sista ord från sjukhuset följande morgon, blev tystare än en viskning, ord skickade som ett sms, till hustrun Marie Devlin Heaney. Orden löd: Noli timere. Vi skall återkomma till deras betydelse, men latin var normalt för Heaney, som 12 år gammal getts ett stipendium till den katolska internatskolan S:t Columbs College. Marie hade lärarutbildning och som ännu obligatoriskt tidigt 1960-tal, gymnasielatin. Ordalydelsen, kanske avsedd a

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2024-01-24.Ni känner till det gamla skämtet: om du går på min begravning så lovar jag att gå på din. Jag roar mig med att hitta på en variant – om du skriver min dödsruna så lovar jag att skriva din – men inser att varianten innebär ett kliv från humorns värld till den krassa verkligheten. Den innebär att öppna den röda pärmen.När jag på 80-talet arbetade på Aftonbladets kulturredaktion gjorde jag en inventering av opublicerade texter och hittade då i bokhyllan en röd, lätt kaffefläckig pärm som innehöll nekrologer över ännu ej döda kulturpersonligheter. Alltid klokt att ha en färdig text i beredskap ifall någon skulle avlida oväntat strax före pressläggning. En

Samlandets besatthet vittnar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts. Karin Brygger funderar i ljuset av Vladimir Nabokovs fjärilslätta slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Halvvägs mellan min lågstadieskola och vår lägenhet stod ett gammalt vattentorn. I samband med att det skulle byggas nytt intill vattentornet tömdes en enorm hög med sten från havets botten där. Strax efter det började jag komma för sent till skolan. Min fröken ringde mamma och frågade varför. Hade något hänt?Något hade verkligen hänt. Jag hade hittat en skatt. Lika mycket som denna skatt av sten skärpte mitt sinne och väckte en slags känsla av oändlighet, höll den mig också borta från vardagens plikter: Jag försökte gå förbi berget av blanka, olikfärgade stenar men i stället sjönk jag ner på marken och började gräva efter de vackraste stenarna - och lägga dem i skolväskan. Tiden upphörde.”Jag erk

Obelisk och Olympia press gav ut böcker ingen annan vågade röra. Några blev odödliga klassiker. Gabriella Håkansson berättar den vilda historien om Parisförlagen som förändrade litteraturhistorien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2017. William S Burroughs, Samuel Beckett, Jean Genet, Henry Miller och James Joyce: alla har de en sak gemensamt – de har publicerat sig på ett obskyrt litet förlag i Paris, som under 1950-talet gav ut engelskspråkig litteratur i små gröna pocketböcker i serien ”Traveller’s Companion”. Bakom den gemytliga rubriken dolde sig all den litteratur som inga andra förlag i Europa eller USA ville ta i med tång, av rädsla för att bli stämda. Allt började med att den brittiske dandyn Jack Kahane 1914 trampade på en landmina i Ypern (Ieper) i Belgien och entledigades från sin krigstjänstgöring. Under konvalescensen träffade han sin fru,

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 10 januari 2019.När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare 13, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den 3 januari året ef

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Som tonåring blev jag helt tagen av Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet”. Schackgeniet Luzjins totala oförmåga att leva ett normalt liv utanför spelandet, hans sociala klumpighet och totala hjälplöshet i tillvaron utanför brädet och dess figurer – kändes på något förvånande vis bekant. Då den yttre världen framstår som helt obegriplig för Luzjin vill han desperat hitta ett språk att kunna vistas och navigera i. Själva schackspelet blir hans i stort sett enda språk, som levde han i ett land där detta var modersmålet. Precis som man kan känna när man är mycket ung och är på väg att bli en annan. Eller som när man måste lämna sitt land och sitt språk.Romanen ”Luzji

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs Lolita. Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på o

Äta svamp? Länge ansågs svamp vara flugföda i Sverige, numera är det en delikatess som odlas i garderober. Johan Landgren följer svamphatets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Även om jag generellt sett har ett bedrövligt minne, finns det en sak jag aldrig glömmer: ett svampställe. Som svampentusiast är det frestande att förklara det evolutionärt, som ett bevis på svampens betydelse för människan som art. Mycket lite tyder dock på att så varit fallet. Under historien har svamp, i många kulturer, snarare betraktats med avsmak. Mykologen Merlin Sheldrake går i sin bok Ett sammanvävt liv så långt som att tala om en utbredd mykofobi, en närmast sjuklig rädsla för svampar, som gränsar till hat.Det gäller inte minst här i Sverige. ”Gräs och löv, sågspån och jord, snart sagt allt möjligt, kunde den gamle svenske bonden äta, blott icke svamp; förr svalt han ihjäl”, heter det i

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tid har förflutit på platsen där jag bor. Det blir tydligt när jag ser mig omkring. Den uråldriga brunnens ruttna träöverbyggnad utgör numera en fara för nattliga vandrare, vilka riskerar att vid ett felsteg hamna i samma förtvivlade situation som en protagonist i någon av Haruki Murakamis romaner. Tujorna, som när de planterades knappt var manshöga, har växt sig över taksprånget på ladan och ekarna, askarna, lönnarna – alla är nu nästan dubbelt så höga.Det förvånar mig, just detta att jag och min man bott här så länge, att vi gått omkring här så länge, i mer än tjugo år, men i förhållande till husets egen ålder är de två decennierna försumbara.När vi flyttade hit, till en övergiven gård på gränsen mellan Närkeslättens ödslighet och Bergslagens slutenhet,

Sven Hugo Persson spårar en grönt stråk i Povel Ramels produktion. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Naturen går som en röd tråd genom Povel Ramels verk. Det har ofta sagts att hann undvek den politiska satiren som är så central hos andra svenska revyförfattare som Karl Gerhard eller Hasse och Tage. Men det är slående att när han ändå formulerar en form av satir och protest, då är det den hotade naturen det gäller. Som i sången Det skulle aldrig delfinerna göra från 1969 eller i Margareta Krooks monolog Moder Jord i revyn Tingel tangel 1989.Inte heller skämtar Ramel om präster eller kyrkan. Religionen är helt enkelt frånvarande. Ett av de största hoten mot Bibelns lära om världens skapelse på artonhundratalet var ju Darwins utvecklingslära. Och vad hittar vi hos Ramel om inte sången Digga Darwin,” denna man som sammanhanget fann”.Han satt där på sin kammare, drog sin polisong/oc

Kyskhet är något mycket mer än sexuell avhållsamhet. Wera von Essen lyfter en underskattad dygd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag återkommer ofta till en jesuitpaters ord om kyskhet. Han sa: ”kyskhet är att bevara den andres hemlighet”.Men vad innebär det egentligen? Talar vi om sexuell avhållsamhet, celibat, eller talar vi om hur man behandlar andra människor rent generellt?För man kan vara sexuellt avhållsam, men okysk, precis som man kan vara sexuellt aktiv, och kysk. Celibatet utgör ingen garant för kyskhet, man kan kränka en persons integritet på andra sätt, eller ännu värre: använda celibatet som en sorts täckmantel för att begå sexuella övergrepp, en förödelse vi tvingats bevittna i katolska kyrkan de senaste decennierna.Detta är en fråga som den norske katolske biskopen Erik Varden inte duckar för i sin bok Homo Castus (2025), en långessä om kyskhet. En teologisk o