Obs

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. (Spoilervarning för Philip Roths bok "Nemesis") Det finns en lång tanketradition som hävdar att det rättfärdiga livet utgör ett säkert värn mot ödets nyckfulla kast. När till exempel den svårt plågade Job beklagar sig över sin olycksaliga lott, svarar hans vänner att han måste ha gjort något som dragit på sig Guds vrede. ”Tänk efter!”, säger de. ”När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad? … De som plöjer ondska och sår ofärd, de får skörda det.” Liknande resonemang finner vi hos Platon. I ”Sokrates försvarstal” låter han sin mästare förklara  att det ”inte finns något ont för en god människa, varken i livet eller i döden”. Mot si