Obs

Med utgångspunkt i dikten Ansiktena, av den polske poeten Adam Zagajewski, vrider och vänder Marie Lundqvist på vad ett ansikte är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2011. Att se en dikt i ögonen och avläsa den kan vara en alltför överväldigande upplevelse. Att nalkas en människa kan på samma sätt vara förödande. Ens eget jag kan sugas in i en annans kropp och försvinna. Som om man aldrig hade funnits. Det är därför blyghet, hur kamouflerad den än är, är en överlevnadsstrategi. Adam Zagajewskis dikt ”Ansiktena” är inte blyg. I alla fall inte till en början. Det finns ett jag i den, ett jag med lysten blick. En erövrarblick. Alla dessa ansikten. Hur ska de bli mina? Så här låter första strofen i dikten: Om kvällen på torget lyste ansiktena på människorjag inte kände. Jag tittade lystetpå människoansiktena: de var alla olika