Obs

När mänskligheten försöker bevara minnet av sig själv, finns det risk för att väsentligt går förlorat. Boel Gerell funderar över vad som försvinner och vad som blir kvar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Huset jag bor i är över 110 år gammalt och överallt finns spår av vardagar som passerat. Pumpens handtag är slitet av fingrar som greppat och pressat, trappan är nött av generationers steg och i det som vi kallar stallet – men som numera är ett lager för allsköns bråte – finns fortfarande märken från en sedan länge avliden hästs tänder i spiltkanten.Själv har jag och min familj bott här i mer än tretton år och också våra händer, fötter, lekar och rutiner har lämnat märken i miljön omkring oss. Inte minst trädgården har förändrats under åren här och det som tidigare var en minutiöst skött liten täppa påminner nu mest om en glänta i skogen. Det är mitt fel, jag vet. Åren har gått