Obs

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är